Svanungen

Mitt i denna underliga milda vinter 2007/2008 (som egentligen inte alls är någon vinter) går mina tankar till november/december 1999 då vi upplevde några riktigt kalla dagar och nätter. Orsaken att jag kommer ihåg denna köldperiod beror på en ensam svanunge. Jag tänkte berätta historen här …

Vid mitt jobb så finns en liten, liten sjö. Ja den är så liten att man hinner gå runt den på sin lunchpromenad.

Det var våren 1999. Svanparet som brukade häcka i den lilla sjön hade kommit tillbaka som vanligt. Vi kände igen dem då pappa svan var märkt med ett blått band om halsen. Vi följde vårt par då de gled omkring på den lilla sjön och kurtiserade. Vi såg när de byggde sitt bo. Vi såg när de ruvade sina ägg.

Så en dag visade vårt svanpar stolt upp sina 4 små ungar. Vi följde dem på våra lunchpromenader och såg dem växa. Men en dag så var det bara 3 ungar. Vi trodde att den fjärde gömde sig i vassen men vi kunde inte se den, inte någonstans. Vi tänkte att ”den är nog här imorgon igen”. Men … dagarna gick och vi såg aldrig mer den fjärde ungen. Vi letade efter den för att komma på vad som kunde ha hänt men utan resultat. Den var borta. Kanske var det någon rovfågel som tagit den. Vi fick aldrig veta.

Sommaren kom och sommaren gick. Hösten närmade sig. Svanungarna började växa till sig ordentligt, fast vi tyckte att en av dem var lite mindre än de andra, lite mer tillbakadragen på något sätt. Höstens stormar började vina, löven falla och en dag så var det dags för svanfamiljen att flytta mot öppnare vatten.

Jag såg aldrig när de gav sig iväg men jag hörde andra som sett det och berättade för mig. Föräldrarna hade pockat på ungarna och så gav de sig iväg, mamma, pappa och … två av ungarna. Men den tredje, den lite mindre, den lite tillbakadragna blev kvar. Den försökte men hann liksom inte med de andra. Hur skulle den nu klara sig själv? Vi tänkte att den kanske skulle ge sig iväg men den stannade i den trygga lilla sjön där den var född och uppvuxen.

November kom och nu blev det snö och kallt, riktigt kallt! Vi var många som oroade oss över svanungen. Vi såg med bävan att sjön började frysa till. Det fanns en liten, liten del (några  kvadratmeter) strömt vatten som fortfarande var öppet. Där simmade den omkring.

Det blev fredag. Dom hade spått riktigt kallt väder den helgen. Jag tittade hela kvällen på termometern och tänkte på svanen. Det började krypa ner mot minus 12 … minus 14. Jag kunde knappt sova på natten. På morgonen så lassade vi in mat i bilen och tog med oss ett spätt. Vi åkte iväg till sjön och vi var inte ensamma där. Där var flera som hackade hål i isen så att svanen skulle kunna ha någonstans att simma. Vi visste att det var livsviktigt med öppet vatten för den. Jag med flera åkte tillbaka flera gånger under dagen och på kvällen.

Finns det verkligen inget mer att göra tänkte jag. Jag letade på nätet och hittade ”Katastrofhjälp – Fåglar och vilt”. Jag ringde och sa att jag ringde från Södertälje. ”Är det om svanen?” var det första de sa i telefonen. Jaha, sa jag, jag är alltså inte den första som ringer? Nej det har ringt flera stycken och vi ska göra vårt bästa för att komma och försöka fånga in svanen och släppa ut den i Stockholms ström bland de andra fåglarna.

Dagarna gick. Kylan bestod, svanen var kvar. Vi var många som matade och hackade is. Jag ringde och frågade hur det gick. Dom hade försökt att fånga svanen 2 gånger men det hade inte gått för den var så skygg. Men dom gav inte upp utan skulle försöka igen.

Och så en dag i mitten av december så lyckades det. Svanen blev infångad och fick ett nytt hem där det var öppet vatten, i Stockholms ström. Det kändes väldigt bra.

Det som kändes allra bäst var alla människors engagemang. Att det var så många som brydde sig. Så många som offrade kvällar och helger för att hacka hål i isen åt en svan. Man blir faktiskt lite varm i hjärtat när man tänker på det. Och vilken insats föreningen ”Katastrofhjälp – Fåglar och vilt” gör. Fantastiskt!

Hur svanen klarade sig vet jag inte men jag hoppas det gick bra. Men vid millenniumskiftet så var jag väldigt orolig för ”vår” svan och alla andra stackars fåglar när det jättelika fyrverkeriet vid Stockholms ström smälldes av. Jag brukar alltid tänka på de stackars fåglarna när det arrangeras fyrverkerier vid de öppna vattnen i städerna. Det måste ju vara en skräckupplevelse när man är fågel och inte har en aning om vad det är som smäller och lyser upp himlen.

Dessvärre fick jag höra en annan sorglig sak och det var att den övriga svanfamiljen inte klarat sin flytt. De hade flugit in i några kraftledningar på väg mot öppet vatten och förolyckats. Jag vet inte om det verkligen var så men troligen så var det sant för familjen kom aldrig mer tillbaka till den lilla sjön.

Jag slutar berättelsen med en bild på en svan. Inte på den svanen men väl på en annan ensam svan som jag såg i sjön Måsnaren i oktober 2006. Den verkade så ensam och övergiven. Jag kunde inte låta bli att tänka på att den kanske blivit kvar när föräldrarna och syskonen flyttade … precis som ”min” svan år 1999 …