Förändringens tid …

Länge sedan jag skrev ett inlägg märker jag. Det ser inte likadant ut som förut i blockredigeraren. Det som var blått är nu chockrosa. Men arbetsytan är betydligt större vilket är en fördel. Dessutom är fonten vid skapandet av inlägget behagligare att jobba med. Får se vad mer som är annorlunda, hoppas det inte blir några obehagliga överraskningar, det visar sig när jag förhoppningsvis kommit till slutet av inlägget …

Även i naturen råder förändringens tid. Det går mer och mer mot vår även om vindarna är hårda och isande kalla. Vinterjackan och mössan är återigen framplockade ur vintergömmorna. Men ljuset, det ljusa, lätta, genomskinliga vårljuset kan inte de hårda vindarna rå på. Jag förflyttar mig bakåt i tiden till den 27 mars. Det var en dag med ett ljust soldis, ett nästan bländande soldis och vi tog lunchpromenaden vid Tullgarns slott. Med oss hade vi fika som vi intog i en liten berså.

På väg till slottet fascinerades jag av ljuset. Jag fascinerades också av något som låg och guppade i vattnet. Vad var det för något? Det såg nästan ut som en liten stuga …

En smäcker allé skymtade i ögonvrån …

Så kom vi fram till slottet. Vårljuset var så ljust att det är svårt att beskriva. Allt var insvept i detta vackra dis …

Slottet såg nästan overkligt ut. Som en kuliss låg det där och jag fick nästan känslan av att det var gjort i papp …

Vi letade upp vår berså och åt våra medhavda äggmackor och drack vårt rykande varma kaffe. Lucy fick lite hundgodis och var nöjd. Jag ställde ifrån mig kaffekoppen och tog ett par bilder på omgivningarna och fascinerades återigen av ljuset och hur vackert det är den här tiden på året när ljuset når ner till marken och till alla oss som befinner oss där …

Efter kafferasten blev det lite promenerande. Vi passerade dammarna och tittade på de vackra vattentrapporna (som tyvärr inte är i drift) …

Avslutningsbilden från den här dagen får återigen bli en bild där ljuset flödar. Jag var så uppfylld av ljuset den här dagen så jag märker att det är allt jag pratar om 🙂 Men så var det …

Mars försvann och in på scenen stormade april. Den 1 april blev det ett återbesök i blåsippsbackarna. Men de kyliga nätterna hade gjort att de söta blå inte vågat sig fram så mycket som jag trodde de skulle gjort. Men det som är härligt med blåsippsbackarna är inte bara sipporna själva utan allt som finns omkring. Fjolårsgräs, vissna löv, avbrutna grenar och annat. Det tillsammans med sipporna ger den där alldeles speciella, tidiga vårkänslan …

Men, men … det hindrar ju inte en närstudie i blått …

En ensam blå hade fått besök av ett litet, litet kryp …

Blåsipporna i all ära men här föll jag för det böjda grässtrået och det vissna lövet i bildens nederkant som nästan påminde om en snäcka …

Och här fick jag känslan av lite ”håll-i-gång-i-skogen”. För visst dansar väl blåsipporna, bland grenar, fjolårsgräs och nya fräscha gröna grässtrån …

Och sista blåsippsbilden för den här gången kallar jag för ”Ensam är stark”. För visst är den väl tuff som trängt sig upp genom det tjocka gräset och öppnat sitt ansikte mot solen… och mot oss …

När vi kom till bilen så såg jag på andra sidan ett staket ett litet, litet bi som jobbade frenetiskt …

Väl hemma igen så insåg jag att det var ju skärtorsdag. Jag påskpyntar inte mycket och påskris har jag aldrig längre. Jag hänger istället de små prydnadsäggen i fikonträdet …

Påskkycklingarna fick ta plats på bordet …

Och i år kommer det att bli något av ett clliviarekord. Jag har nämligen 11 stänglar på mina gula clivior. 8 på moderplantan och så har jag tre frösådda som har en stängel var. Förra året blommade dom till påsk men då var påsken lite senare. Men den som väntar på något gott …

Och kameliorna fortsätter att blomma. Och även om jag tjatat ut dom med bilder i tidigare inlägg så måste ju faktiskt en till få vara med. En rosa skönhet …

Så förflyttar jag mig till gårdagen, den 3 april. Vi gick lunchpromenaden vid Tveta och sjön Måsnaren. Det var isande, isande kallt. Jag hade mössa och tre lager plus min tjocka dunjacka. Och jag var jättefrusen ändå när jag kom hem. Trots att det var sol och himlen och vattnet lyste i blått så blev det bara ett fåtal bilder tagna …

Ja det må glittra och se rart ut på nedanstående bilder men, men … skenet kan som sagt bedra …

Och det fick bli de sista bilderna från denna iskalla dag och även de sista bilderna i inlägget. Idag skiner solen men det blåser och är kallt så det blir mycket kläder på lunchpromenaden även denna dag. Men så småningom ska väl ändå värmen komma …

Jag har kommit till slutet av inlägget. Inga obehagliga överraskningar har inträffat i blockredigeraren. Nu återstår bara att trycka på den chockrosa publiceraknappen. Om det går vägen det också så kommer detta inlägg strax att vara publicerat 🙂

En bra fortsättning på påsken önskar jag er alla! Ha det så bra och var försiktiga ❤

Publicerat i Blåsippor, Dagbok, Vår | 47 kommentarer

Det börjar lysa blått i backarna …

Äntligen börjar dom vakna efter den långa vintern. Dom där som är så välkomna, dom där blå. Jag pratar naturligtvis om blåsipporna … Hepatica nobilis.

Den 23 mars var vi ute vid vårt blåsippsställe för ryktet hade gått att dom börjat titta fram. Dom var inte många och då vi hade bråttom så blev det bara några få bilder tagna. Men ändå, det måste ju dokumenteras att vi den här dagen såg de första blåsipporna våren 2021. Vilken dag det var … plus 12 grader och i det närmaste vindstilla. En riktigt vårdag när vårdagar är som bäst.

Lucy var inte så intresserat av just blåsippor. Hon undrade var husse tog vägen när han gick tillbaka till papperskorgen med bajspåsen. Det går absolut inte att gå förrän hela flocken är samlad så jag fick stå där och vänta tillsammans med henne och då kan man ju passa på att ta en bild, när hon för en gångs skull är stilla …

När husse kom tillbaka fortsatte vi stigen fram. En tyghund satt på en sten, alleldes för sig själv …

Jag hade macrot på kameran så det var inte att tänka på att fånga några landskapsvyer. Det blev bara en bild på den färgskiftande strandkanten där is och öppet vatten tillsammans bildade färgnyanserna …

Och så var det ju det där med blåsipporna. Som sagt, dom var inte många så tre bilder fick det bli. En ensam blå …

En grupp sippor som såg ut som en liten bukett …

Och så använde jag lite rödtonade fjolårslöv som filter för att få en lite drömsk bild …

Och det var allt. Nu är dom i varje fall dokumenterade. Om någon dryg vecka blir det ett nytt besök för det här är ett ställe där backarna brukar lysa blå och det vill jag inte missa.

En fortsatt fin vecka till er alla!

Publicerat i Blåsippor, Hepatica nobilis, Vår | 49 kommentarer

En hälsning från mitt avlägsna hörn …

Jag har sagt det förut och säger det igen … det är svårt att hitta på rubriker. I dessa tider är vi många som känner oss isolerade, som om vi lever i vårt eget avlägsna hörn av världen och då fick anspelningen på den tanken bli till en bloggrubrik …

Det är ett tag sedan jag bloggade, dryga två veckor känns som ”En evighet” … om man ska uttrycka sig i schlagertitlar nu när svenska ”Mello” har avgjorts och vinnaren har samma namn som en älskad katt vi hade när jag var barn. Grattis till Tusse!

Vad händer här då … ja inte så mycket egentligen. Kameliorna har inte trivts alls den gångna vintern. Den vita började blomma redan i november och jag förstod att det inte skulle vara bra att den kom helt fel i sin cykel. Och massor av blad har fallit. Jag har nu klippt in den rejält så får jag se om den tar upp sig igen.

Min rosa med lite större blommor har dock börjat blomma i rätt tid och verkar frisk och kry. Den 4 mars började den öppna sin första blomma …

Och två dagar senare hade den kommit ytterligare en bit på väg …

Lika bra att fortsätta med kameliorna. Den vita med gult inre har nu öppnat sina första blommor …

Jag har en annan rosa och även den har kommit med sin första blomma …

Den rödvita börjar alltid blomma tidigt, redan i januari. Även den har tappat en del blad men det gör den ibland så det bekymrar mig inte så mycket. Och trots att den snart blommat ut så har den fortfarande en del blommor kvar …

En närstudie på några av blommorna, detta år är dom rödare än dom brukar vara …

För övrigt så är det fortfarande tulpaner som gäller som snittblommor även om kvalitén börjar försämras. Men visst är dom glädjespridare vare sig dom är orangegula …

Eller elegant vita …

För övrigt så är det promenader som gäller. Den 6 mars var vi i Jägarskogens naturreservat och jag njöt av solen som letade sig ner genom barrskogen …

Barrskogens mossklädda stigar älskar jag. Det är som att vandra i en sagovärld. Men frågan är om inte hjärtat ändå klappar mer för björkdungarna. Eller, jag vet inte. Tycker om båda men på olika sätt. Skogen och träd får mig i varje fall alltid att bli glad. Den här dagen försökte jag ta ett par annorlunda björkbilder. Ville försöka fånga vårljuset som letar sig ner bland stammarna. Det blir så ljust på marken när inga löv ännu finns som ”blockerar” …

Och skuggorna lyfter fram ljuset än mer …

Den 8 mars vaknade jag till en brinnande himmel …

Och den 11 mars drog en rejäl snöstorm in. Tror den hade namnet Evert …

Som tur var blev inte snön långvarig. Marssolens värmande strålar och plusgrader gjorde sitt och nu ligger enbart lite snöhögar kvar här och var. Bra att ha när man trampat i lera och vill göra ren kängorna.

Den 13 mars var det nästan vindstilla och vi åkte till Taxinge. Jag tog en bild på det jag brukar kalla ”lagunen”. Vattnet vid stranden är ofta stilla och har en grönblå nyans. Nu var det inte vatten utan is. Vattnet hade stannat i rörelsen och gav ett intryck av vita mjuka vågor som letar sig in mot en stilla strand …

Men det gick även att ge en annan, lite kusligare känsla. Jag förflyttade mig fram mot kanten där det ligger en gammal brygga. Tog en stående bild där enbart ”de vita vågorna” fanns med. Även den stålgrå himlen fick vara med och genast såg det mer kargt och dramatiskt ut. Borta var den fridfulla och inbjudande lagunen …

Det är det här som är fascinerande med att fotografera. Att det går att få fram så olika känslor från i stort sett samma plats.

Den här dagen var det mulet och för att få fram mer färg i bilderna körde jag med knepet att utesluta himlen. Några sjöfåglar simmade fram i det gröna vattnet och skapade v-formationer på vattenytan. Fjolårsgräset lyste gult och träden längs strandkanten lyste röda. Här fick jag känslan av att befinna mig i Afrika. Förväntade mig nästan att få se en elefanthjord komma vandrande på den gula savannen ner mot vattenhålet …

Vi lämnade den gröna lagunen och vandrade längs vatten som nu istället färgades i grå nyanser av den grå himlen. Jag hittade ett par ”installationer”, skapade av naturen …

Nedanstående ”installation” låg en bit ut på vattenytan och jag zoomade in den. Märkligt att se att det låg både stenar och grenar där. Stenarna kommer att sjunka till botten, grenarna kanske kommer att flyta vidare mot nya platser, kanske bli del av en ny installation …

Dagen var som sagt grå och bristen på färg och den tomma stranden andades vemod och ensamhet. På andra sidan sjön påminde molnen om en fladdrande gardin …

Men vemodet och ensligheten till trots, den här vyn tröttnar jag inte på …

Så vände jag på mig ett kvarts varv. Och plötsligt var färgerna mer glada, mer ljusa, mer hoppfulla …

På väg därifrån fick jag plötsligt se en gul båt. Vem kan motstå en gul båt? Inte jag i varje fall så det får bli avslutningsbilden på detta inlägg.

Klockan närmar sig 16 onsdagen den 16 mars. Tror bestämt att jag ska ta mig en kopp te och ett par mandelskorpor. Och publicera det här inlägget, från mitt avlägsna hörn i världen …

En fortsatt bra vecka till er alla! Var försiktiga därute ❤

Publicerat i Dagbok | 48 kommentarer

Från tvåsiffrigt till tvåsiffrigt …

Kanske en underlig titel men så blev det på en vecka. Efter att morgon efter morgon vaknat till tvåsiffriga minusgrader kom ett omslag, mildväder drog in … först lite försiktigt för att sedan vräka sig fram på bred front. Och plötsligt var det inte bara enstaka plusgrader utan tvåsiffriga! Vi hade som mest plus 14 (den 25/2)och på Kalmar flygplats uppmättes samma dag rekordet, plus 17!

Nu ligger bloggandet lite på sparlåga då skid-VM pågår och kommer så att göra hela kommande vecka. Något jag inte vill missa. Och däremellan så finns det lite annat att stå i. Så nu vet ni varför om jag är lite osynlig, både hos mig själv och hos er andra. Men lite rapporter måste det ju bli … nu när minus blivit plus. Fast imorse vaknade jag till minus 3 så lite mer åt det normala hållet är det väl ändå. Fast, vad är egentligen normalt …

Jag förflyttar mig tillbaka en dag i tiden, till den 26 februari då alla bilder i inlägget är tagna. Jag tog en tur i trädgården där snön (som brukar ligga kvar hur länge som helst hos oss) nu var borta. Kunde konstatera att rådjuren ätit upp de flesta av mina azaleaknoppar, nedrans också! Men rhododendron gillar dom inte så dom knopparna får vara kvar …

Dom små miniatyräpplena har varit populär fågelmat i vinter. Nu glänste bara lite kvarlämnade skal i solen …

Syrenhortensian är lika vacker den här tiden på året som när den står i full blom …

Mina vita julrosor, Helleborus niger, blommade under snön. Skamfilade men ändå, så välkomna …

Men en ny var på gång, ännu inte naggad i kanterna. Och dessutom såg jag många knoppar av andra sorter som också var på gång …

När jag varit en sväng i trädgården gick jag in i uterummet. Där blommar kameliorna. Men dom har inte mått bra i vinter. Först mörkret när den tunga grå filten låg över oss i månader (kändes det som). Sedan kylan som gjorde att jag var tvungen att köra elementet på full effekt för att hålla värmen. Det gjorde att det blev ovanligt torr luft därinne och många blad har fallit. Men jag är inte så oroad för jag vet att så blir det ibland. Men den rödrosa blommar för fullt. I knoppstadiet har den mer dragning åt det röda …

Som utslagen går den mer över i rosa …

Och jag kan konstatera att min favorit, den ljusrosa är på gång …

Den 26 februari var en väldigt blåsig dag så vi bestämde oss för att ta en skogspromenad i Jägarskogens naturreservat. Stigen in i skogen såg inbjudande ut …

Mossa och gröna barr, vad mer behövs för att med februarisolens hjälp skapa den första känslan av vår …

Is och vatten som ännu inte sjunkit undan skapade en egen liten sjö i skogen …

Och så en av mina favoritplatser. När den mörka barrskogen möter den ljusa lövskogen i form av björk, efter björk efter björk …

När vi kom hem var det dags att städa. När husse tar fram dammsugaren tar Lucy sin tillflykt till soffan. Där ligger hon tills ”faran är över”. Men hon ser ut att ha det ganska bra medan matte och husse sliter …

Plötsligt fick jag se hur sol och måne möttes. Solens sena eftermiddagsstrålar färgade trädens kala grenar röda och samtidigt hängde en stor måne ovanför. En lite mäktig känsla. Inlägget handlade ju om det nära mötet mellan vinter och vår och nu möttes dag och natt …

Och det fick bli avslutningsbilden i detta snabba inlägg. Klockan närmar sig 16, det är lördagen den 27 februari. Imorgon är det den sista februari och på måndag ska jag bläddra upp mars i alla mina kalendrar. Den första vårmånaden, i varje fall i min alldeles privata kalender.

Önskar er alla en fortsatt skön helg och kommande vecka! Var försiktiga därute ❤

Publicerat i Camellia japonica, Dagbok, Kamelia, Vår, Vinter | 38 kommentarer

Nu rinner vintern bort …

Efter att vintern under många veckor hållit oss i ett järnhårt grepp så släppte den taget och de dubbla minusgraderna gick över i plusgrader. Det rinner, det porlar, det rasar snö från taket. Jag vill kalla det dagsmeja, ett av mina absoluta favoritord. Men jag flyttar mig tillbaka lite i tiden …

Den 14 februari lyste himlen i en eldig nyans och jag tog för ovanlighetens skull med mig kameran på morgonpromenaden. Det var egentligen alldeles för mörkt att ta bilder men ett par blev det. I en av backarna stod björkarna med sina vita stammar samtidigt som himlen brann i bakgrunden …

Träden sträckte sina svarta siluetter mot en nästan pastellfärgad himlen …

Den 16 februari vaknade jag till en än mer spektakulär himmel. Fortfarande var vintern närvarande med fullt av snö på taken …

Den här dagen var det fettisdagen men det blev inga semlor. Vi ville inte stå i kö någonstans för att få varsin semla utan jag bestämde mig för att baka. Och då vi inte håller stenhårt på fettisdagen (semlor smakar ju gott vilken dag som helst tycker vi) blev det bakning av den 18:e istället …

Spännande var det då det var premiär för min del med hemmagjorda semlor. 10 st blev det á 97 gram styck innan jäsning på plåten (det måste ju vara rättvist). Här syns dom på gång i ugnen …

Det färdiga resultatet. Ok, inte världens snyggaste kanske men den blev väldigt god. Jag hade fuskat och köpt färdig mandelmassa. Den blandade jag med inkråm, lite mjölk, hackad sötmandel och en uns bittermandelolja. Blev supergott, tyckte vi i varje fall. Bittermandeloljan gjorde att det inte blev för sött. För egen del har jag bara lite vispad grädde. Var tvungen att spritsa lite snett för att den över huvud taget skulle synas på bilden. Och så råkade jag sätta tummen i florsockret. Ha, det märks att jag aldrig fotar det jag äter 🙂

Resterande åtta ligger i frysen och väntar, den som spar han har …

I köksfönstret har jag länge haft tulpaner i mina blå vaser. Brukar ha enfärgade men dom har sålt billiga buketter om 15 med flerfärgade och det är fint det också. Den här bilden tog jag den 20 februari och kan konstatera att snön ligger fortfarande kvar på taken …

Den 21 februari sken solen in i vardagsrummet och Lucy placerade sig som vanligt i en av solstrålarna. Hon älskar av någon anledning att ligga i solen. Finns det en strimma av sol så letar hon upp den …

Den 22 februari när jag tittade ut var all snö borta från taken. Det ligger fortfarande en hel del kvar på marken och drivorna kommer att ta tid innan dom försvinner men ändå, nu håller vintern på att rinna bort. Så här ser det ut i en av skogsbackarna hemmavid …

Efter ett par timmar drog det in en riktigt tjock dimma. Temperaturen steg till ca 5 grader men ingen sol i sikte. Vi bestämde oss för att ta lunchpromenaden vid Tveta. På vägen dit passerar vi fälten ned mot Tveta kyrka och jag tog en bild från bilen. Snötäcket började se väldigt tunt ut. Och kolla in dimman …

Vi parkerade bilen och gick ner mot sjön. Mitt gamla favorithus som jag fotograferat så många gånger håller till min stora glädje på att renoveras …

Jag funderade på om jag skulle ta kameran med mig på promenaden då det var så tjock dimma men är ändå glad att jag gjorde det. Dom hade plogat isen och nu när den började smälta så hade den antagit både lite blåtonade och gultonade nyanser. De gultonade var väl lite smutsig sörja men ändå …

Den lutande björken står fortfarande kvar i samma position. Undrar om den kommer att falla i vattnet så småningom …

Vassen gav lite färg till bilderna. Långt bort till höger skymtar den lilla ön som jag brukar försöka få med i bilderna …

Och här syns den på lite närmare håll …

Det som är så bra med dimma är att färgerna på det som är nära blir intensiva i och med att det som är längre bort försvinner i dimman. Här lyser grenarna på buskarna alldeles gula och färgen förstärks i och med att det som är längre bort ”tappar” sin färg i dimman …

Och naturligtvis var jag tvungen att gå till den lilla vägen där det växer björkar på ena sidan. Också ett favoritmotiv som jag följer under alla årstider. Björkarnas grenar har en lite rödaktig ton medan träden på vänster sida en lite gulaktig. Något jag aldrig tänkt på tidigare men som syntes lite extra tack vare dimman …

Och när jag ändå är inne på det där med alléer så måste jag ju ha med en på stora allén vid Tveta kyrka. Snön är nästan borta. De rester som finns kvar är mer brungrå än vita. Vandraren tycker jag lyfte motivet …

Avslutningsbilden får bli på vår lilla ögonsten. Hon har verkligen älskat vintern. Att springa längs snöklädda vägar har varit hennes melodi. Hon har verkligen sprungit fram. Nu tycker hon inte om de blöta gångvägarna med alla vassa stenar som lagts ut mot halkan. Men när vi var i Tveta så var hon glad igen, även om det var slaskigt så fanns inga vassa stenar. Och på flera ställen var till och med snön helt borta. Mysiga stunder för en liten hund …

Så nu väntar både Lucy och vi på att våren ska komma. Att all snö ska gå bort, att solen ska skina, blåsipporna titta upp i backarna och att kommunen ska komma och sopa bort alla vassa stenar. Ok, det tar väl ett tag innan vi är framme vid dom olika milstolparna på vår väg mot våren men … för några dagar sedan var tvåsiffriga minusgrader. Så visst går det framåt!

Måndagkvällen är inledd! Snart dags för kvällspromenad.

En fortsatt fin vecka till er alla!

Publicerat i Dagbok, Vinter | 39 kommentarer