Uppehåll …

Det är fortfarande morgon men på väg mot förmiddag. Det har, efter enträgna regnskurar och kyliga vindar kommit in ljumma försommarvindar och betydligt behagligare (högre) temperaturer …

Som rubriken antyder så har det även varit uppehåll i regnandet och det kommer att bli ett litet uppehåll i bloggandet för mig. Tänk så praktiskt att kunna slå två flugor i en smäll i samma rubrik. Ok, uppehållet blir inte så långt men … jag har en hel del trädgårdsrelaterat som måste göras. Nu, ett par dagar innan regnet återigen kommer framåt fredagen. Och när det kommer så har jag en hel del inomhusaktiviteter med omskolning av tomater, chili och paprika. Dessutom så är uterummet och huset i behov av lite vårstädning … lika bra att smida medan järnet är varmt … eller innan det blir uppehåll i energitillflödet som är på besök hos mig.

Så många bilder har inte blivit tagna men ett par får jag väl lägga ut ändå. Innan uppehållet i regnandet och kylan tillbringades mycket tid i uterummet ….

Den gula begonian som jag köpte till påsk blommar fortfarande lika mycket som vid inköpet. Som en lysande sol står den där på bordet …

Clivian, den ljuva gula med de 14 blomstänglarna, har glatt mig under många veckor. Nu börjar blomma efter blomma falla men fortfarande finns en del kvar att njuta av …

Jag har flera stora fikon på fikonträdet. Hoppas, hoppas att dom inte faller av, längtar efter färska fikon framåt sommaren …

I påskarrangemanget där den gula begonian ingick fanns även en lite pensée. Även den fortsätter att blomma och blomma. Så småningom ska den hamna i rabatten …

Igår morse, den 11 maj, var det alltså den första majdagen med riktiga försommartemperaturer. Vi gick morgonpromenaden i närområdet och kameran fick för ovanlighetens skull följa med. Det finns nämligen ett ställe vid en gammal lekpark där det är otroligt vackert tidiga morgnar när björkarnas löv precis börjar slå ut. Jag får alltid känslan av ett gulgrönt vattenfall …

Kampen mellan ljus och mörker pågick. I skogen vilade fortfarande nattens skuggor medan de nykläckta löven på buskarna i skogsbrynet sträckte sina ansikten mot solen …

Och se där … inte ofta man får se ett rådjur kissa. Ok, bilden är dålig då det är ett utsnitt av en stor bild men ändå. Visst går det att se den kraftiga strålen …

Inne i skogen var det vackra nyanser. Nästan en känsla av ett överlämnande mellan höstens lite eldigare nyanser till försommaren milt gröna …

Det är maj och naturen har äntligen vaknat …

Avslutningsbilden får bli en klassiker. Hur många bilder har inte tagits på ljuv blomning mot en blå himmel. Ja, ja … här kommer en ytterligare …

Så där. Det är alltså den 12 maj. Klockan har precis passerat 9:30 och det är hög tid att ta på sig trädgårdskläderna och ge sig ut bland torra perenner och fjolårslöv. Därunder gömmer sig nygrönskan, älskar när den sakta växer fram …

Och för att gå tillbaka till rubriken, uppehåll. Det blir alltså lite uppehåll från mig ett tag både när det gäller eget bloggande och besök hos er andra. Men nu vet ni varför. Jag kommer tillbaka …

Önskar er en fortsatt fin majmånad och …. var försiktiga därute!

Att lägga sig platt …

… det är precis det jag gjort de senaste dagarna. Jag har legat alldeles platt på gräsmattan för att föra ett samtal med scillorna i min gräsmatta …

Jag insåg att dom var inte lätta att ha att göra med. Dom vände sig bort när jag pratade med dom. Dom stod i klunga trots att samlingar inte är att rekommendera. Dom ville inte stå stilla utan vajade i nordanvinden. Det var då jag bestämde mig för att bara knäppa några (ganska många) bilder och sedan kolla dom i datorn och se vad det blev. Skärpa var inte det viktigaste, mer känslan …

Det här blev resultatet av mitt gräsmattemingel …

”Tittut” … sa den här …

En och annan porslinshyacint visade upp sig …

Som sagt, det där med skärpa är inte alltid det viktigaste …

Men här var det i varje fall en som skärpte till sig …

Och här nedan verkar en intressant konversation pågå …

En del var huvudet högre än de andra …

Här bara älskade jag den måleriska bakgrunden. Att skärpan hamnade på ett helt ointressant strå i förgrunden var totalt oväsentligt …

Och så var det det där med stora samlingar, men nog är det vackert med blått en masse …

Jag kollade också in platsen där mina julrosor växer. En Helleborus orientalis, inköpt innan pandemin på trädgårdsmässan Nordiska trädgårdar, hade börjat blomma. Omöjliga att fotografera då dom hänger med huvudena men man kan väl ändå ana lite hur den ser ut, nästan som den har en balettkjol på sig …

Forsythian har i princip blommat ut så jag fick snabba mig på för att få med en på bild …

Valborgsmässoaftonen tog vi en promenad vid blåsippsstället där det nu istället lyste vitt av vitsippor. Då jag inte tagit en enda vitsippsbild i år fick det bli ett par stycken sådana också. Bara att lägga sig platt igen. Ganska svårt den här dagen då alla växte i gassande sol. Inte alls lätt att fotografera vita blommor i starkt solljus. Här lyckades jag i varje fall använda mig själv som skugga …

Och så några i flödande sol …

När vi var på väg därifrån kom en kanadagås och bröstade upp sig mot Lucy. Hon blev så rädd att hon tog skydd bakom husse. Ja det var nästan så jag gjorde det också, som den fräste och gick på …

Och det var väl ungefär allt för den här gången. Kan konstatera att sköna maj kommit och tagit med sig aprilvädret. Minusgrader på nätterna och kalla vindar på dagarna men i varje fall sol vilket vi är tacksamma för. Men snart ska det tydligen bli ändring. Nästa vecka ska det komma rejält med regn. Ja, ja … det behövs säkert det också. Så småningom ska det väl vända och komma in lite ljumma försommarvindar. Jag har inte städat trädgården ännu men det gör jag å andra sidan aldrig förrän en bit in i maj så det är inget konstigt …

Ikväll ska jag lyssna på Lunds studentsångare när dom sjunger in våren. En tradition jag inte vill vara utan. Idag kan jag sjunga med i ”O, hur härligt majsol ler” … för idag ler hon i varje fall.

En fin fortsättning på maj till er alla! Och, var försiktig därute.

Att hamna i blåsväder …

Vad har nu hänt tänker ni kanske … i och med den suspekta rubriken. Jo faktiskt inget annat än att de senaste dagarna inneburit rejält blåsväder med friska nordvindar …

Inser att det var enormt länge sedan jag skrev ett inlägg och hade jag bara ett klädesplagg med krage på så skulle jag ta mig i den … kragen alltså. Nu har jag inte det så nu får jag mest försöka ta mig samman ändå … för nu måste jag skriva lite dagbok. Hur ska jag annars få ihop min årskrönika när den tiden närmar sig.

Det känns ju lite märkligt att förflytta sig så långt bakåt i tiden som till den 5 april men så får det bli. Den dagen var även annandag påsk och jag kunde konstatera att snön föll utanför köksfönstret där mina blå vaser var fyllda med lila och gula tulpaner. Tulpaner var allt jag hittade till påsk då någon påskliljebukett inte fanns att uppbringa …

Ett par dagar senare, den 8 april, var dock snön borta igen. Fru koltrast blandade sig effektivt tillsammans med fjolårslöven och trodde nog inte jag såg henne …

En lite speciell Helleborus med hängande grenar började så smått att visa sina blommor, som utslagna har en ganska oansenlig grön färg …

Den gula blommar också och jag hann till och med fånga en blommande krokus som senare blev uppäten av rådjuren (som nu ätit upp alla krokusar och i år också de flesta av mina olika sorter av vitsippor) …

För övrigt finns inte mycket i min trädgård. Rönnspirean är ju alltid vacker när den börjar visa sig …

En vit tibast har jag och den hade börjat öppna sina blommor så smått. Tibast är giftig och får vara ifred för rådjuren …

Där lämnar jag trädgården och förflyttar mig till den 11 april …
Vi vaknade till en solig och vindstilla morgon och tog morgonpromenaden vid Tveta och sjön Måsnaren. Älskar stilla vårmorgnar vid vatten. Skulle kunna vara kvar hur länge som helst men det går ju inte för då är dom ju inte morgnar längre …

Vattnet var stilla, det var alldeles tyst, det var april när april är som bäst …

”Vattnet likt en spegel” för att citera Bellman …

En ensam fiskare hade bestämt sig för att inte trängas i affärerna utan istället försöka fixa lunchen på egen hand …

”Röda stugor tåga vi förbi” … för att citera Georg Åhlstads inledande textrad i den svenska visan Sommarvandring (jodå, jag har dubbelkollat textförfattaren i mitt gamla ex. av ”Sjung svenska folk”). Nu var det ju bara en aprilvandring men ändå. Stugorna var lika röda nu som dom kommer att vara i sommar …

Och naturligtvis måste jag ha med allén med björkar på ena sidan. Vackrast i den späda vårens tid …

Den 15 april var det dags för spruta mot Covid-19. Visste redan när jag bokade att jag skulle få Astra Zenecas vaccin och det gjorde mig absolut ingenting då det primära var att vaccinera mig för att undvika Covid-19 med allt vad det kan innebära, inte bara för mig utan även för den hårt belastade sjukvården. Lite biverkningar i form av frossa, feber och huvudvärk fick jag men dom är nu borta. Den 17 juni är det dags för dos nummer två.

Den 18 april blev det en lunchpromenad vid Taxinge i det milda aprilljuset …

Föregående bild tog jag in mot stranden och vattnet hade då hämtat nyanser från de omgivande träden med några ljusblå stänk från himlen. Nedanstående bild är tagen från stranden och vattnet hade då hämtat all sin färg från himlen. Ja den överträffade till och med himlen i blåhet …

Och så vår lilla ögonsten Lucy. Hon var dålig i ryggen i några dagar och det var väldigt oroligt då hon opererades för diskbråck 2018 och har hon en gång haft det så finns risken för återfall. Under en dryg vecka bar vi henne upp och nerför trappan, hon fick inte hoppa upp i sofforna. Till att börja med gick det bra men sedan blev hon väldigt trött på oss. Och nu verkar hon ”peppar, peppar” vara samma pigga glada Lucy igen. Men matte och husse kommer att fortsätta vara försiktiga … och Lucy kommer att bli trött på oss 🙂

April må vara april med allt vad aprilväder innebär. Men i uterummet är våren alltid närvarande och där har nu den gula cliviablomningen slagit till på allvar. I år mer överdådig än någonsin. Sammanlagt 14 blomsterstänglar har jag räknat till, här syns några av dom i full blom och några på väg …

Och lite närgångna bilder med macrot var jag ju tvungen att ta …

Det gröna som ses skymta här och där i bilderna är mitt Ginkgo-träd som nu har fått fin och skir vårgrönska …

Om vindstilla morgnar vid vatten är fina så kommer inte vindstilla kvällar långt efter. En sådan kväll var det den 19 april och det blev återigen ett besök vid Tveta och sjön Måsnaren.

När solen står lågt blir ljuset och färgerna helt annorlunda vid de olika sidorna av sjön. Jag börjar med den mörka sidan. Det kan se lite dystert ut men jag tycker det är rogivande och vackert …

Dom hade klippt vassen vilket gjorde att det nu gick att ta en bild ut mot sjön där det förut varit en skog av vass i vägen …

Det var här vi såg fiskaren den tidiga morgonen. Han var inte kvar, han kanske var hemma och åt av sin fångst …

En favoritvy …

Några fåtaliga påskliljor njöt i aprilkvällens lågt stående solstrålar …

Och den här kvällen kändes hårda nordanvindar och snöglopp långt, långt borta …

Oj, har massor av fler bilder från den kvällen men dom ska jag inte lägga ut. Det här har blivit alldeles för många bilder redan men så blir det när man inte har någon krage att ta sig i eller hur det nu var …

Den 20 april promenerade vi vid den tredje sjön som börjar på M, Malmsjön. Konstigt vi promenerar bara vid M-sjöar, Mälaren, Måsnaren och Malmsjön. Men från Malmsjön har jag inte några sjöbilder. Det räcker nu kände jag. Men en enda bild får ändå vara med, en riktigt grön bild från skogen. Älskar det här gröna ljuset i skogen som skapas av solen, mossan och barrträden …

Och så hamnar jag i nutid, nästan i varje fall. Den 22 april kunde jag konstatera att cirkeln var sluten. I varje fall cirkeln i mitt blogginlägg. Jag inledde den med snöfall utanför fönstret och avslutar den med snöfall utanför fönstret, inte lika mycket men ändå snöfall …

Men våren finns där. För visst anas färgerna bak snögloppet i skogsbacken bakom vår trädgård …

Och den virvlande bilden fick bli avslutningen på detta alldeles för långa inlägg. Men … jag får försöka skärpa mig och göra inlägg lite oftare. Hm, undrar hur det kommer att gå. Ja det visar sig när nästa inlägg kommer …

Nu återstår bara att önska er alla en bra helg och … var försiktiga därute!

Förändringens tid …

Länge sedan jag skrev ett inlägg märker jag. Det ser inte likadant ut som förut i blockredigeraren. Det som var blått är nu chockrosa. Men arbetsytan är betydligt större vilket är en fördel. Dessutom är fonten vid skapandet av inlägget behagligare att jobba med. Får se vad mer som är annorlunda, hoppas det inte blir några obehagliga överraskningar, det visar sig när jag förhoppningsvis kommit till slutet av inlägget …

Även i naturen råder förändringens tid. Det går mer och mer mot vår även om vindarna är hårda och isande kalla. Vinterjackan och mössan är återigen framplockade ur vintergömmorna. Men ljuset, det ljusa, lätta, genomskinliga vårljuset kan inte de hårda vindarna rå på. Jag förflyttar mig bakåt i tiden till den 27 mars. Det var en dag med ett ljust soldis, ett nästan bländande soldis och vi tog lunchpromenaden vid Tullgarns slott. Med oss hade vi fika som vi intog i en liten berså.

På väg till slottet fascinerades jag av ljuset. Jag fascinerades också av något som låg och guppade i vattnet. Vad var det för något? Det såg nästan ut som en liten stuga …

En smäcker allé skymtade i ögonvrån …

Så kom vi fram till slottet. Vårljuset var så ljust att det är svårt att beskriva. Allt var insvept i detta vackra dis …

Slottet såg nästan overkligt ut. Som en kuliss låg det där och jag fick nästan känslan av att det var gjort i papp …

Vi letade upp vår berså och åt våra medhavda äggmackor och drack vårt rykande varma kaffe. Lucy fick lite hundgodis och var nöjd. Jag ställde ifrån mig kaffekoppen och tog ett par bilder på omgivningarna och fascinerades återigen av ljuset och hur vackert det är den här tiden på året när ljuset når ner till marken och till alla oss som befinner oss där …

Efter kafferasten blev det lite promenerande. Vi passerade dammarna och tittade på de vackra vattentrapporna (som tyvärr inte är i drift) …

Avslutningsbilden från den här dagen får återigen bli en bild där ljuset flödar. Jag var så uppfylld av ljuset den här dagen så jag märker att det är allt jag pratar om 🙂 Men så var det …

Mars försvann och in på scenen stormade april. Den 1 april blev det ett återbesök i blåsippsbackarna. Men de kyliga nätterna hade gjort att de söta blå inte vågat sig fram så mycket som jag trodde de skulle gjort. Men det som är härligt med blåsippsbackarna är inte bara sipporna själva utan allt som finns omkring. Fjolårsgräs, vissna löv, avbrutna grenar och annat. Det tillsammans med sipporna ger den där alldeles speciella, tidiga vårkänslan …

Men, men … det hindrar ju inte en närstudie i blått …

En ensam blå hade fått besök av ett litet, litet kryp …

Blåsipporna i all ära men här föll jag för det böjda grässtrået och det vissna lövet i bildens nederkant som nästan påminde om en snäcka …

Och här fick jag känslan av lite ”håll-i-gång-i-skogen”. För visst dansar väl blåsipporna, bland grenar, fjolårsgräs och nya fräscha gröna grässtrån …

Och sista blåsippsbilden för den här gången kallar jag för ”Ensam är stark”. För visst är den väl tuff som trängt sig upp genom det tjocka gräset och öppnat sitt ansikte mot solen… och mot oss …

När vi kom till bilen så såg jag på andra sidan ett staket ett litet, litet bi som jobbade frenetiskt …

Väl hemma igen så insåg jag att det var ju skärtorsdag. Jag påskpyntar inte mycket och påskris har jag aldrig längre. Jag hänger istället de små prydnadsäggen i fikonträdet …

Påskkycklingarna fick ta plats på bordet …

Och i år kommer det att bli något av ett clliviarekord. Jag har nämligen 11 stänglar på mina gula clivior. 8 på moderplantan och så har jag tre frösådda som har en stängel var. Förra året blommade dom till påsk men då var påsken lite senare. Men den som väntar på något gott …

Och kameliorna fortsätter att blomma. Och även om jag tjatat ut dom med bilder i tidigare inlägg så måste ju faktiskt en till få vara med. En rosa skönhet …

Så förflyttar jag mig till gårdagen, den 3 april. Vi gick lunchpromenaden vid Tveta och sjön Måsnaren. Det var isande, isande kallt. Jag hade mössa och tre lager plus min tjocka dunjacka. Och jag var jättefrusen ändå när jag kom hem. Trots att det var sol och himlen och vattnet lyste i blått så blev det bara ett fåtal bilder tagna …

Ja det må glittra och se rart ut på nedanstående bilder men, men … skenet kan som sagt bedra …

Och det fick bli de sista bilderna från denna iskalla dag och även de sista bilderna i inlägget. Idag skiner solen men det blåser och är kallt så det blir mycket kläder på lunchpromenaden även denna dag. Men så småningom ska väl ändå värmen komma …

Jag har kommit till slutet av inlägget. Inga obehagliga överraskningar har inträffat i blockredigeraren. Nu återstår bara att trycka på den chockrosa publiceraknappen. Om det går vägen det också så kommer detta inlägg strax att vara publicerat 🙂

En bra fortsättning på påsken önskar jag er alla! Ha det så bra och var försiktiga ❤

Det börjar lysa blått i backarna …

Äntligen börjar dom vakna efter den långa vintern. Dom där som är så välkomna, dom där blå. Jag pratar naturligtvis om blåsipporna … Hepatica nobilis.

Den 23 mars var vi ute vid vårt blåsippsställe för ryktet hade gått att dom börjat titta fram. Dom var inte många och då vi hade bråttom så blev det bara några få bilder tagna. Men ändå, det måste ju dokumenteras att vi den här dagen såg de första blåsipporna våren 2021. Vilken dag det var … plus 12 grader och i det närmaste vindstilla. En riktigt vårdag när vårdagar är som bäst.

Lucy var inte så intresserat av just blåsippor. Hon undrade var husse tog vägen när han gick tillbaka till papperskorgen med bajspåsen. Det går absolut inte att gå förrän hela flocken är samlad så jag fick stå där och vänta tillsammans med henne och då kan man ju passa på att ta en bild, när hon för en gångs skull är stilla …

När husse kom tillbaka fortsatte vi stigen fram. En tyghund satt på en sten, alleldes för sig själv …

Jag hade macrot på kameran så det var inte att tänka på att fånga några landskapsvyer. Det blev bara en bild på den färgskiftande strandkanten där is och öppet vatten tillsammans bildade färgnyanserna …

Och så var det ju det där med blåsipporna. Som sagt, dom var inte många så tre bilder fick det bli. En ensam blå …

En grupp sippor som såg ut som en liten bukett …

Och så använde jag lite rödtonade fjolårslöv som filter för att få en lite drömsk bild …

Och det var allt. Nu är dom i varje fall dokumenterade. Om någon dryg vecka blir det ett nytt besök för det här är ett ställe där backarna brukar lysa blå och det vill jag inte missa.

En fortsatt fin vecka till er alla!