Så var vi inne i den andra oktoberveckan. Tiden flyger iväg. Innan den flugit för långt ska jag skriva om förra veckan som bjöd på en del positivt. Inte så mycket trädgård kanske men lite naturbilder och ett recept på pizzasås av den egna skörden finns i varje fall med. Och jag börjar med ett par riktigt bra saker …
Det första, för mig mycket positiva, är att min syn har stabiliserat sig efter Borrelian. Den gjorde nämligen att jag tappade långseendet och såg dubbelt från och till, mest till. Men i måndags (den 1 oktober) började jag märka en förbättring och den har fortsatt dag för dag och nu är synen i princip helt tillbaka igen. De tillfälliga glasögonen jag använt de senaste 5 veckorna är nu undanlagda! Nästa steg är att få tillbaka kraften i musklerna så jag kan börja använda armarna till lite tyngre saker igen. Försökte lyfta en av kameliorna här om dagen men det slutade med skakande, kraftlösa armar. Det som är irriterande är att det här inte är något som går att träna bort utan mer vila bort. Och vila har aldrig legat för mig 🙂
Det andra positiva var när vi i måndags, den 1 oktober, gjorde återbesök med vår hund Lucy på Strömsholm efter hennes diskbråcksoperation den 17 augusti. Här har jag valt att göra en liten tillbakablick. Den är menad som en dagbok för oss själva så det blir en del text, men den går ju att hoppa förbi om man inte orkar läsa.
Lucy har alltid varit en pigg och glad hund som älskar att jaga sin boll. Och då springer hon inte sakta utan hon flyger fram. Och som syns på bildserien nedan så njuter hon, det ser nästan ut som om hon skrattar …
Bilderna ovan är tagna den 23 juli i år. Vi var ofta ute tidigt på morgnarna innan det blivit för varmt så hon fick leka av sig. Lördagen den 11 augusti var vi också ute och hon sprang lika glatt som alltid. Efter leken gick vi en liten promenad innan vi åkte hem och hon fick vara själv ett par timmar medan vi uträttade lite ärenden.
När vi kom hem mötte hon oss lika glatt som vanligt. Vi frågade om hon ville gå ut och då blev hon jätteglad och sprang emot oss så vi skulle kunna sätta på henne kopplet. Och det var då det hände. Hon bara skrek rätt ut och satte sig ner. Nu märkte vi att hon inte kunde resa på sig. Bakdelen fungerade inte. Och hon tittade på oss med en blick som var så bedjande att jag aldrig kommer att glömma den. Vi ringde direkt till södra djursjukhuset i Stockholm som hade jour och dom sa att vi skulle komma dit. När hon kom dit var hon lite bättre (hundar är ju duktiga på att dölja om dom har ont). Veterinären skrev därför bara ut smärtstillande som vi skulle ta och sedan avvakta helgen. Natten till söndagen sov jag nästan inte alls. Vet inte hur många gånger jag var uppe och kollade henne.
Hon blev inte bättre över helgen utan sämre. Vi ringde igen på söndagen men då var det så lång väntetid att dom rådde oss att vänta till måndag morgon. En ny natt med knappast någon sömn för mig. När vi försökte rasta henne på måndag morgon släpade hon sig fram några steg och vi såg hur ont hon hade. Hon lyckades i varje fall kissa innan vi återigen åkte till djursjukhuset. Där konstaterade dom att hon hade så ont att hon måste stanna där och få smärtstillande för att dom sedan skulle kunna undersöka henne vidare.
Tisdag morgon, den 14 augusti, ringde dom och ville göra en datortomografi då dom misstänkte diskbråck. Dom frågade också om dom fick operera henne medan hon ändå var sövd om dom hittade ett akut diskbråck. Vi gav vårt tillstånd och väntade på besked. Då ringde dom och sa att någonting var trasigt med utrustningen men sa att dom kunde skriva en remiss till Strömsholm om vi kunde hämta henne och skjutsa henne dit. Det gjorde vi och kom till Strömsholm sent tisdag kväll där hon blev inskriven.
Nu började en nervös väntan …
På onsdagen ringde dom och sa att hon var bättre igen och ville avvakta. Men på torsdagen var hon återigen sämre så då gjorde dom datortomografin och upptäckte en förändring på vänster sida på bäckenbenet. Det kunde vara en tumör sa dom men behövde inte alls vara det. Vi blev naturligtvis jätteoroliga. Dom frågade om dom (medan hon fortfarande var sövd) fick ta en biopsi på förändringen och det fick dom naturligtvis. Den skickades till Ultuna och svar skulle inte komma förrän efter tidigast en vecka. Datortomografin hade också visat ett litet diskbråck men det såg inte så stort ut.
På fredagen, den 17 augusti, ringde dom igen och frågade om dom fick göra en MR-undersökning för att kolla om det ändå inte var diskbråcket som var problemet. Det gick vi naturligtvis med på och efter någon timme ringde dom tillbaka och sa att dom bedömde att det vore bra att operera diskbråcket men det var vi som fick ta beslutet. För oss var det inget svårt beslut, vi sa ja till operation. Vid 18-tiden på fredagkvällen ringde kirurgen och berättade att operationen hade gått riktigt, riktigt bra och han var mycket nöjd. Vi hörde i hans röst att han lät väldigt positiv och det gjorde att vi fick tillbaka hoppet igen, trots oron om förändringen i bäckenet.
På lördagen ringde dom och rapporterade att Lucy hämtat sig bra efter de två operationerna. Hon var glad och ville kela med alla. På söndagen ringde dom och föreslog att vi skulle hämta hem henne så det gjorde vi. Dom poängterade att det var väldigt viktigt att vi fick henne att kissa. Vår stackars lilla hundtjej såg alldeles mörbultad ut efter operationerna. Vilken skillnad mot den glada hunden som jagade sin boll …
Vi kämpade för att få henne att kissa men lyckades inte. Vi fick därför åka tillbaka med henne på natten för det är otroligt viktigt att dom kissar. Hur gärna vi än ville ha henne hemma så kändes det skönt och tryggt att få henne inlagd igen.
Vi fick positiva rapporter varje dag och på onsdagen, den 23 augusti, så hämtade vi hem henne och nu gick det mycket bättre. Till att börja med fick hon kissa på tomten (vilket hon normalt aldrig gör då hon anser att det hör till hemmet och där kissar hon inte). Hon kunde fortfarande knappt använda bakbenen så vi fick stötta upp henne med hjälp av en halsduk. Hon skulle vila mycket och det gjorde hon i sin älskade korg. På nätterna när vi inte kunde bevaka henne hade hon tratt på huvudet. Här syns de båda operationssåren med stygnen …
Det rakade stället på hennes högra sida var där plåstret med smärtlindring suttit, det gav henne lite eksem som satt kvar ett par veckor …
Lucy hämtade sig förvånansvärt snabbt. Efter någon vecka kunde hon gå korta sträckor själv. Vi hade för säkerhets skull halsduken för att hjälpa henne hålla balansen om det skulle behövas. Den 29 augusti togs stygnen bort och hon fick sin första försiktiga rehab i form av s.k. vattentrask och efter det massage. Vi har köpt ett klippkort för rehab i 10 veckor, efter det får vi ta beslut om hon behöver fortsätta. Vi märker hur bra det är för henne.
I början av september fick hon till sin stora glädje börja sova utan tratt på huvudet.
Till att börja med hängde svansen nedåt, den hade hon ingen styrsel på. Men så småningom letade den sig uppåt och den här bilden är från den 22 september. Här syns också att pälsen nu börjat växa ut igen. Av operationsärren syns inte längre någonting.
Och den 1 oktober var det dags för det inplanerade återbesöket på Strömsholm. Det var härligt att komma dit för Lucy rusade in och viftade på svansen. Det märktes att här trivdes hon, här hade hon haft det bra. Hon hälsade på alla hon såg som naturligtvis kände igen henne och till och med kom ihåg vad hon hette.
Ortopeden som skulle undersöka henne visade sig vara samma som opererat henne. Honom fick vi ju så stort förtroende för när vi pratade med honom i telefonen efter operationen så det kändes både tryggt och roligt att få träffa honom. Han visade röntgenbilder på diskbråcket och förklarade varför hon hade haft så ont och inte kunnat gå. Sedan undersökte han henne noggrant och sa till slut att det var så roligt för hon hade gjort jättefina framsteg och han bedömde henne som neurologiskt helt återställd. Och biopsin på förändringen i bäckenet var inget farligt heller. Vad det var gick inte att säga. Det kan vara från någon gammal inflammation eller någon liten skada hon haft från födseln och aldrig känt av och troligen inte kommer att känna av.
Det som återstår nu är att träna henne ytterligare så hon får tillbaka styrka och balans i bakdelen. Hon är fortfarande lite vinglig och svag i bakbenen. Det kommer att ta tid men det får det göra. Hon har varit till så stor glädje för oss så nu är det vi som ställer upp för henne i alla lägen. Hon ska bäras i trappan och lyftas upp i soffan när vi ska mysa framför TV:n tillsammans ett bra tag till. Och så ska hon ha massage varje dag. Det roliga är att hon älskar massagen. Hon kommer och vänder ryggen mot mig så jag ska kunna massera henne. På kvällspromenaden får hon tyngder på bakbenen för att bygga upp musklerna ytterligare. En 10-krona på varje ben. Husse skojade och sa att när hon blir starkare får vi lägga i mer pengar, en ”tjuga” kanske 🙂 Snart ska vi börja gå i skogen för att hon ska få träna balansen genom att gå i lite mer krävande terräng. Och nästa sommar kommer hon förhoppningsvis att jaga sin boll igen, om än lite mer försiktigt.
Tillbaka till den 1 oktober. Efter det positiva besöket på Strömsholm belönade vi oss alla med lite promenader i omgivningarna. För ovanlighetens skull ställde Lucy upp på en bild …
Strömsholm slott hade vi aldrig besökt så det gjorde vi nu …
Vattnet som rinner vid slottet är Kolbäcksån …
Vid Strömsholms slott hade ett mörkt moln lagt sig över solen. Men vi såg att solen lyste längre bort så vi åkte vidare mot solen och hamnade i Kvicksund. Där tog vi en promenad vid vattnet där samtliga följande bilder är tagna …
Den 2 oktober var jag tvungen att ta hand om en del av skörden i form av tomater, paprika, chili och lök. Jag bestämde mig för att göra en mustig pizzasås. Det började jag med förra året och det blev jättebra. Som grund har jag ett recept på tomat och paprikasoppa. Så här gör jag pizzasåsen:
Jag skär tomater, paprika, lök och en medelhet chilifrukt i bitar och lägger i vitlök med skalet kvar (skär bort änden så det är bara att pluppa ut vitlöken när den är klar). Allt lägger jag i en ugnsform, kryddar med grovmalen svartpeppar och pizzakrydda och ringlar över olivolja. OBS! Det ska vara minst dubbelt så mycket tomat som paprika viktmässigt. Sätter in det i ugnen på 200 grader …
Låter det stå i ca 30 minuter. Det ska dofta riktigt gott men får inte bli för mörkt då det kan ge en bränd smak …
Lägger över allt i en kastrull och låter det koka ihop i 5-6 minuter, gärna med en grönsaksbuljongtärning. Tillsätter eventuellt lite vatten, det beror på hur saftiga tomaterna är. Till det här tillsatte jag bara 1/2 dl …
När det kokat ihop mixar jag allting med en stavmixer och silar ner det i kastrullen igen för att få bort eventuella skalrester som inte mixern tagit hand om. Sedan är det bara att portionera upp såsen i små burkar (lite drygt 1,5 dl i varje burk) och lägga i frysen. Den här satsen räckte till 3 små burkar och varje burk räcker till 2 pizzor. Det behövs inte så mycket sås till pizzan för såsen är kraftfull i smaken. När det är pizzadags tar jag bara upp en burk ur frysen …
Den 3 oktober råkade jag titta ut genom köksfönstret och fick se en enorm regnbåge. Fick fram kameran och hann precis ta ett par bilder innan den gick bort …
Den 4 oktober blev det Caprese till lunch igen. Jag måste göra slut på tomaterna … och dessutom är det ju så gott …
Den 5 oktober konstaterade jag att uterummet är en djungel. Den här bilden tog jag på förmiddagen. Nu är chiliplantorna avbladade och klippta. De mogna frukterna skördade och de andra väntar på att mogna … om dom gör det …
Utsikten från köksfönstret visar att höstfärgerna börjar komma på allvar nu …
Och jag kunde konstatera att grannen tvärs över gatan fortfarande har mååånga äpplen kvar att skörda …
Den 6 oktober åkte vi för första gången sedan i somras till Taxinge. Lucy var jätteglad men vi kunde inte gå så långt som vi brukar, hon får inte gå så långa promenader ännu. Höstfärgerna började komma och träden glödde trots att himlen var mulen. Jag avslutar detta veckoinlägg med några bilder från vår promenad …
Nu är det måndag igen i oktobervecka nummer två. Natten har bjudit på frost och nu är det mulet och har börjat regna. Hösten stormade verkligen in i år och med sig har den tagit sprakande färger. Det verkar bli en riktigt färggrann höst, bara löven håller sig kvar på träden.
Önskar er alla en skön kommande vecka!
Anita
