Dom var få … men dom var blå …

Det är dags för Blommig Fredag igen och temat är ”Månadens bild”. Som jag väntat. Och äntligen. Den 23 mars 2017 kl 17:10 fotograferade jag den första utslagna blåsippan (ja ni ser att en till skymtar i bilden så dom var två). Jag hann ut innan solen sänkte sig ned bakom träden. För jag vet ju att när solen försvinner så sluter dom sina vackra blå ögon.

Jag har varit ute och gått och tagit en del bilder som varit kandidater till månadens bild och även om dom är bättre i både komposition och bildkvalitet så var det till slut ingen diskussion. Årets första blåsippor som skänker mig en sådan enorm vårglädje varje år fick bli månadens bild!

För övrigt kommer fredagen att ägnas åt annan blomning. Jag kommer att besöka årets första trädgårdsmässa. Det ska bli härligt! En riktigt skön helg till er alla!

Titta gärna in till Hélena med Blommig fredag genom att klicka på logan nedan för att se hur andra tolkat dagens tema.

Vårens glädjespridare serenaderar igen …

Tisdag morgon klockan 05:28 den 14 mars 2017. Jag vaknade av skönsång, inte från klockradion för den var många år sedan jag slutade använda. Nu är det mobilen som agerar väckarklocka och det är därför jag vet att klockan var just 05:28 för jag var tvungen att se hur tidig han var, han som väckte mig med sina vackra sångtoner. Vem var han då? Jo Sveriges nationalfågel så klart, koltrasten!

Han hade placerat sig på hustaket hos grannen tvärs över gatan och där satt han och sjöng så det stod härliga till. Jag hade kunnat sova betydligt längre men ska man bli väckt tidigare än man tänkt sig … ja då ska det vara av koltrasten. Det finns ingen fågelsång som gör mig så glad. Visserligen har jag hört spridda sångskurar från honom tidigare i år men dom har inte alls varit så kraftfulla som de toner som kom ur hans strupe den här morgonen.

Jag matar koltrastarna hela vintern med äpplen som jag sätter fast i honungsrosen …

… för jag vill att dom ska vara i min trädgård. Och senare under förmiddagen samma dag så kom också en riktigt stilig svartkläddd herre och poserade för mig. Som tur var hade jag kameran beredd …

Och dagen fortsatte bra för till min stora glädje så hade nu nästa kamelia slagit ut, den vita med gräddgult inre …

Och den andra (eller rättare sagt den första) fortsätter att sprida glädje med sina stora rosaröda blommor …

Nu väntar jag bara på att den ljusrosa ska visa sina första blommor. Och så väntar jag på clivian som är en bra bit på väg. Och på att snön ska smälta i trädgården och att marken ska torka upp så jag kan gå ut och börja fixa i rabatterna. Och så väntar jag på första blåsippan. Var på mitt tidiga blåsippsställe igår men ännu syns bara bladen. Ännu har glädjeämnena bara börjat visa sig i mina fyra blomsterhav. Men den som väntar på något gott …

Det här fick bli mitt bidrag till veckans Blommig Fredag som har temat ‘Glädje’. Återstår bara att önska er alla en glädjefull helg!

Titta gärna in till Hélena med Blommig fredag genom att klicka på logan nedan för att se hur andra tolkat dagens tema.

Ett trädgårdsbesök jag aldrig glömmer …

Det här inlägget kommer att handla om en trädgård jag besökte i april 2003. Trots att det är 14 år sedan så minns jag det väldigt tydligt. Jag minns den ljumma luften, dofterna, fågelsången, vandringarna längs mossbeklädda stigar. Jag har gjort många trädgårdsresor och besökt många trädgårdar efter den här men när jag tänker på alla trädgårdar jag besökt så kommer jag ofta tillbaka till denna. Den här trädgården kan jag plocka fram ur minnet och plötsligt befinna mig i, det behövs inga VR-glasögon för det. Men kan jag förmedla känslan till er? Troligen inte. Det blir nog egentligen bara ett inlägg som jag själv har behållning av. Men vill ni följa med får ni gärna göra det. Jag börjar min vandring nu …

Det var tidig morgon måndagen den 14 april 2003. Bussen tog oss till Porlock i West Somerset norr om Devon, nära havet. Vi gick ur bussen och vandrade vägen fram mot den trädgård vi skulle besöka. Trädgårdens namn var Greencombe …

… det här var tiden då säckbuskarna (Ceanothus) stod i blom …

Vi togs emot av ägarinnan, den fantastiska Ms Joan Loraine som inledde vårt besök med att berätta om sin trädgård. Hon berättade om de svåra väderförhållandena hon hade att tampas med. Kampen mot den dominanta nordväst-vinden, det branta läget, bristen på ljus, solen som under två månader på vintern inte nådde över det bakomliggande berget. Hon berättade om naturstigar som i mångt och mycket var baserade på hjortarnas vandringsleder. Stigar klädda med mossa och kantade med hundtandsliljor …

Det var så fängslande att lyssna till Ms Loraine när hon beskrev sin fantastiska trädgård. Jag stod där och lyssnade och fascinerades men kunde ändå inte ana vilken magisk värld jag skulle vandra in i om en stund. Min blick gick till det vackra huset där trappstegen var inbäddade av grönska …

Långt bort skymtade havet och fåren som betade på de gröna fälten …

Så bjöds vi in att vandra runt och upptäcka trädgården på egen hand. Det var en stilla, ljum morgon. Många träd var fortfarande lövlösa men grönskan och vårblomningen var på stark ingång …

Jag gick längs den stenlagda gången och såg en portal … när jag tittade genom den fick jag en känsla av att därinne (eller var det därute) fanns en helt annan värld …

Jag steg in genom portalen och vände mig om och tittade mot den andra världen, den jag just kommit ifrån. Den stenlagda gången slutade och de mossbelupna stigarna tog vid …

Jag befann mig i en skog. En skog där träd, som är vanliga i just en skog, växte i ljuvt samförstånd med kamelior, azaleor, rhododendron …

Jag omfamnades av luften som här inne var ännu ljummare och jag välkomnades av fåglarnas serenader. Stigarna letade sig fram beklädda med den mjukaste mossa som lite trevande började anta en varmgul ton i den fortfarande lite bleka morgonsolen …

Här var inte träden lövlösa, här var det grönt och frodigt och mängder av vårblomning. Jag stannade och andades in de varma dofterna. Det kändes som jag vandrat in i en helt annan klimatzon …

Delar av gamla träd låg kvar som naturens egna konstverk …

Ibland öppnade sig den magiska världen jag gick i och jag fick en skymt av den andra världen, den med lövlösa träd, gröna fält och betande får …

Men jag vände tillbaka igen, tillbaka till sagoskogen. Kameliorna hade börjat släppa sina blommor. Som röda smycken låg dom där längs stigen …

Och så var det hundtandsliljorna … så höga, så kraftiga, så vackra …

Jag skulle kunnat gå där hur länge som helst kändes det som. Men dagen gick och det var dags att säga farväl och tack till Ms Loraine. Ett par sista bilder av denna magiska trädgård hann jag ta innan det var dags att gå till bussen …

Det går som sagt inte att förmedla känslan av den här morgonen i Greencombe Garden. Men den var alldeles speciell och Ms Joan Loraine var också alldeles speciell. Hon föddes den 17 april 1924 och gick bort den 19 februari 2016. Jag hittade ett minnesord skrivet om henne i The Telegraph som går att läsa här. Det är väldigt fint skrivet och sammanfattar hennes mycket innehållsrika liv och trädgårdsliv på ett bra sätt. Ms Loraine var aldrig gift och trädgården har nu tagits över av ett av hennes syskonbarn som fortsätter att ha trädgården öppen för besökare.

Det här inlägget får bli en hyllning till Ms Joan Loraine och också mitt bidrag till veckans Blommig Fredag som har temat ”Ett trädgårdsminne”. Och sist men inte minst! En trevlig helg till er allihopa!

Titta gärna in till Hélena med Blommig fredag genom att klicka på logan nedan för att se hur andra tolkat dagens tema.

Veckans utmaning – hitta vårtecken!

Det är dags för Blommig fredag igen och temat att ta sig an är ”Vårtecken”. Jag har bestämt att det är vår så fort det blir mars. Då byter jag ut februaris månadsbild till mars i kalendern som är så fint målad av Kerstin Frykstrand. Bilden andas vår. Snön börjar smälta, vattnet porlar och himlen är ljus …

Och med tanke på det så känns det ändå inte så farligt att det den 1 mars var så här mycket snö i min trädgård …

Men jag vet ju var snödropparna ska finnas. Det finns en rugge uppe vid boden, under taket dit snön inte når. Och visst börjar dom synas … även om dom inte kommit speciellt långt ännu …

Annars är väl just ljuset ett av de härligaste vårtecknen. Den här bilden på en av fjolårets syrenhortensior få representera ljuset. För visst ser man väl det skira, genomskinliga marsljuset …

Och fågelsången. Den kan jag inte fånga på bild men en av dom som utövar sången kan jag visa …

Så många fler vårtecken utomhus hittade jag inte. Tänkte kanske att någon yrvaken fluga eller så skulle dyka upp men det enda flygfät jag såg var den här …

Jag begav mig istället in i uterummet. Och vad hittade jag där om inte de första cliviaknopparna. Det är vår för mig!

Ett annat vårtecken är att nu kan jag börja ha dörren till uterummet öppen igen utan att det blir för kallt inne …

Och så frösådderna förstås. Ett riktigt vårtecken är när det är dags för första omskolningarna. Här är det chili ‘Jamaican Bell’ som ska få egna krukor …

Normalt gör jag alltid ren mina etiketter så att jag kan återanvända dom redan på hösten men förra hösten var så hektisk med renoveringar så det fick vänta till i år. En form av vårtecken det också. Jag använder Svinto. Det fungerar hur bra som helst …

Två tag med Svinto och den gamla märkningen är borta!

Sedan är det bara att skölja bort löddret, torka på hushållspapper eller handduk och bunta ihop och använda. Hela proceduren tog 35 minuter för drygt 100 etiketter. Jag gillar verkligen återanvändning.

Och även om tulpaner börjar bli lite uttjatade som vårtecken nu så tar jag med ett par tulpanbilder också. Dom är ju ändå så tacksamma att fotografera …

Bilden på snön i trädgården ovan tog jag ju den 1 mars och jag skrev inlägget igår kväll. Imorse när jag vaknade så föll snön igen och trädgården var ännu vitare. Det är väl lika bra att visa en helt aktuell bild också, för ordningens skull …

Att det kommer snö den här tiden på året är inte speciellt konstigt. Och det gör inget för nu är det mars och snön kommer att smälta. Det blir ljusare och ljusare för var dag som går och fåglarna kommer att sjunga mer och mer för var dag som går. Och apropå fåglar så såg jag i tidningen att den första tranan siktades vid Hornborgasjön den 28 februari. Det lär vara ett riktigt vårtecken det!

Och så återstår bara att önska er alla en riktigt skön helg bland alla vårtecken!

Titta gärna in till Hélena med Blommig fredag genom att klicka på logan nedan för att se hur andra tolkat dagens tema.

Månadens bild(er) – Februari

Tiden flyger fram och det är fredag igen och dags att ta sig an temat i Blommig fredag som är ”Månadens bild”.

Ok, det här var lätt tyckte jag den 18 februari då vi var ute på en promenad i solskenet och tittade på isen som låg på sjön och såg skridskoåkarna som åkte omkring på densamma. Februari, sportlovsmånad, skridskoåkare, så klart att den bilden var idealisk att välja som månadsbild …

Men så blev det den 21 februari och vad fick jag då se i uterummet. Jo den första kamelian som slagit ut. Den blommar ju normalt i februari (ofta runt alla hjärtans dag) men i år så trodde jag inte den skulle börja blomma förrän i mars. Men när nu första blomman slagit ut, ja då måste den ju också få vara februaris månadsbild …

Men nu då, nu skulle väl inget mer hända. Fast den 22 februari kom dom, sidensvansarna. Dom som brukar komma lagom till fågelräkningen sista helgen i januari. Så en bild på en sidensvans fick det också bli. På den bilden syns det dessutom en massa snö vilket visar kontrasterna i vädret som varit i februari …

Nu är det bäst jag avslutar detta inlägg innan något mer händer som kvalificerar sig till att vara månadsbild för februari 🙂 Och så vill jag naturligtvis önska er alla en riktigt skön helg!

Titta gärna in till Hélena med Blommig fredag genom att klicka på logan nedan för att se hur andra tolkat dagens tema.

Februarisnö och kanindöd

Jaha, så fick vi då en släng av vinter igen. I måndags var det så gott som barmark. Igår vaknade jag till ymnigt snöfall och när jag tittade ut i trädgården badade den i snö …

Äpplena till fåglarna lyste i snön …

Senare på dagen drog molnen bort och det blev en vacker vinterdag. Jag tog en promenad för att fånga solen som lekte i snön. Just så här års är ljuset så fint, kanske för att man längtar extra mycket efter det. Jag fick nästan känslan av att vara i fjällen. Vit orörd snö och stark sol …

Natten blev kall. Ner mot 10 minus. Men imorse så var det någon plusgrad och det satte återigen igång att snöa ymnigt. Så ymnigt att det inte gick att hitta varken motiv eller skärpa …

Julens sista amaryllis fick till slut lite snöig bakgrund …

Och om en stund måste jag gå ut igen och skaka av snön från buskarna och rådjursstängslet som lagt sig ner. Cafégruppen är inte så inbjudande just nu …

Och så var det det där med kanindöden. De senaste dagarna har vi hittat sju döda kaniner vid gångvägarna. Jag kontaktade kommunen och dom berättade att det varit många döda kaniner i början av december. Dom hade analyserats och det visade sig att det var som dom misstänkte, dom hade drabbats av kaningulsot. Efter det hade dom inte fått några fler rapporter så dom var glada att jag hörde av mig. En del av de vi hittat har nog legat ett tag men igår såg vi en som låg ovanpå snön som måste ha dött under gårdagen. Som tur är så smittar det inte vare sig till människor eller andra djur förutom kanske harar. Det är sorgligt men samtidigt så finns det (eller har funnits) så enormt mycket kaniner här så det känns nästan som det är naturens sätt att hålla nere stammen.

Efter denna lilla tråkiga avslutning så vill jag i varje fall önska alla som kanske tittar in här en bra fortsättning på veckan. Ta det lugnt i trafiken om ni befinner er i snökaoset!

Inte utan min …

Det är fredag igen och det är dags att ta sig an veckans tema i Blommig fredag som lyder ”Inte utan min …”.

… Ok, jag funderar, vilken ska jag välja …

Jag kan bara inte vara utan min tummade, skamfilade men ovärderliga anteckningsbok där jag för in anteckningar om årets sådder, grodatum, omskolningsdatum och hur skörden blir …

Och när jag väl har sått och allt börjat komma upp … när jag ska omskola och det fortfarande är för kallt att ställa ut de små plantorna i uterummet, då klarar jag mig inte utan min växtpyramid …

… och på tal om uterummet, hur skulle jag klara mig utan det. Här odlar jag mina chili och här mellanlandar tomatplantor och annat innan det planteras ut. Här avnjuts alla måltider från april till november (om dom inte intas utomhus). Nej uterummet, min gröna oas kan jag inte vara utan …

Och på tal om chili och tomat … hur skulle jag kunna vara utan det …

Men … ingenting av allt detta skulle jag ha kunnat visa med bilder om jag inte haft min kamera! Jag kan vara utan mycket men jag kan bara inte vara utan min kamera. Den använder jag till att dokumentera i princip allt. Till exempel här om dagen när jag tittade ut och såg en starkt orange jetstråle efter ett flygplan …

Jag använder ju också mobilkameran. När vi håller på med att leta kakel, tapeter och annat är mobilkameran ett måste för att fotografera namnet, affären där vi sett dom etc. Men mest använder jag min stora kamera. Och jag älskar mitt macro! Det är så avkopplande att gå i närkontakt med växter och insekter. Att leta ljus, vinklar, färger. Att måla med kameran helt enkelt. Så …

… inte utan min kamera får det bli! Och för att bli riktigt nostalgisk så gick jag tillbaka dryga 10 år, till sommaren 2006 för att se hur jag fotograferade då. Jag kan se att jag krupit mycket på marken. Det är svårare nu med artros i bägge knäna men då gäller det att hitta nya vinklar. Så med dessa bilder från sommaren 2006 avslutar jag detta inlägg samtidigt som jag önskar er alla en riktigt skön helg! Bilderna ligger i ett galleri och för att se dom i full storlek är det bara att klicka på en av dom och bläddra!

Titta gärna in till Hélena med Blommig fredag genom att klicka på logan nedan för att se hur andra tolkat dagens tema.