Att tro att trädgården inte bjuder på motiv bara för att det är höst är att tro alldeles fel …
Jag bestämde mig för att gå en höstrunda i trädgården, ja egentligen två rundor, en eftermiddagsrunda och en förmiddagsrunda. Målet var att hitta minst tio godkända motiv av en trädgård i förfall. Innan jag gick ut tittade jag ut genom fönstret till arbetsrummet där höstanemonerna nu nästan var helt utblommade. Asfalten lyste vit i solen och gav en lite annorlunda bakgrund till motivet …
Trädgården låg i skugga. På gräsmattan låg delar av äppelträdet vi beskurit men ännu inte kört till återvinningen. I rabatterna började det bli visset, väldigt visset. Gräset var långt och blött. Löven var halvt uppätna och/eller hade svarta fläckar. En del hade fallit till marken. Äpplena var maskätna och flera av hostorna hade lagt sig ner, nedtyngda av höstens drypande fukt. De blommor som fortfarande blommade såg slokörade ut och började blekna i färgen. Rosorna blommade fortfarande men började vissna innan dom ens slagit ut. Men i det o-vackra finns alltid det som är vackert. Jag gick på motivjakt, minst 10 motiv hade jag ju gett mig själv som utmaning …
Sommarens gröna dill är god men kanske inte så spännande som fotomotiv. Men den mer än mogna krondillen som står där färdig att sprätta ut sina frön, den är ett riktigt konstverk …
Den blå floxen var bedagad men tanken var att den skulle få vara med ändå för blått är ju alltid flott. Men jag fick skärpan fel, den hamnade inte på den blå blomman utan längre ner. Men just som bilden skulle förpassas till papperskorgen fick jag se en söt liten figur som tittade på mig, högt upp i det blå …
Den övervintrade sommarrudbeckian ‘Prairie Sun’ hamnade i skuggan av den jättelika trädpionen från England. Att pionen skulle bli närmare tre meter hög och två meter bred hade varken jag eller rudbeckian kalkylerat med. Nu fick den leva sitt liv i skuggan av detta ”monster” (sagt med värme) och har endast producerat ett fåtal blommor. Jag har njutit av dom när dom var i sin glans dagar och jag njuter faktiskt av dom när dom nu börjar bli spröda och tappa både färg och spänst. Men visst finns där en inre glöd även om jag kan konstatera att präriesolen definitivt är på väg ned …
Den andra övervintrande sommarrudbeckian är den mångfasetterade skönheten ‘Sahara’. Den hade turen att växa lite mer soligt och har därför kunnat ösa fram blommor hela sommaren i olika färg och form. Fortfarande finns blommor med starka färger medan andra ser ut som om dom just tagit ett gyttjebad …
Dags för en blåchock! Kom på att jag nog inte tagit en enda bild på ‘Rozanne’ den här sommaren. Därför fick hon fylla upp hela bildrutan …
Nu var det dags att ta hjälp av ljuset. Några eftermiddagsstrålar hade letat sig fram till rönnspireans blad. Den må vara en växt att hålla efter men jag gillar den som fotoobjekt under större delen av året. Om blått är flott så är grönt skönt, så är det bara …
Jag fortsatte min gröna jakt i eftermiddagsljuset och förtrollades av de lätt skamfilade klematisbladen som hängde ner från en av trädgårdsportalerna …
I portalen växer två klematis. Den ena är ‘Summer Snow’ och den andra är en gul som jag fått av en god vän. Vilken av dom som bladen tillhörde i bilden ovan vet jag inte då dom bestämt sig för att leva tillsammans i ett väldigt trassligt förhållande. Men ‘Summer Snow’ har fortfarande många blommor och jag tänkte att någon av de fräscha blommorna kunde få var med på bild. Men när jag tittade på bilderna kändes dom trista. Kastade bild efter bild. Kom till den sista bilden då jag plötsligt fick se ett motiv i motivet. Blev förtrollad. Tyckte det liknade en målning. Nedanstående bild är en liten, liten, liten del av en stor bild. Kanske bara jag som gillar den men vad gör det, det är ju min blogg … 🙂
”Och in från vänster kommer” …
Motivet nedan blev lite av en sport att få till. Jag gav mig sjuttsingen på att bara ha ett enda litet prydnadsäpple i skärpa, allt annat i oskärpa. Låter kanske inte så svårt men då trädet har 1000-tals små äpplen som alla sitter tätt tillsammans, då blir uppgiften genast lite besvärligare. Jag fick heller inte ta bort några äpplen eller böja bort några grenar. Letade länge innan jag hittade ett kandidatäpple. Ställde in skärpa och annat och knäppte av. Det här blev resultatet, första bilden blev precis som jag tänkt mig. Kanske inte så upphetsande komposition med ett ensamt litet äpple som sticker upp nere i ett hörn. Men som jag sagt tidigare. Vad gör det, det är ju min blogg … 🙂
Jag har i min trädgård röd temynta. Den är en riktig spridare och dessutom svårplacerad då den är röd. Men humlorna älskar den och jag älskar humlorna så visst måste den finnas där. Det bästa är att den är definitivt roligast att fotografera på sin ålders höst. Den tog jag massor av bilder på men det räcker att den sprider sig som en löpeld i rabatterna. Jag kan ju inte lusa ner hela inlägget med den också. Två bilder fick det bli …
Snart slut på inlägget. Och vad vore ett inlägg utan rosor. Denna mytomspunna blomma. ”A rose is a rose is a rose” var det väl Gertrude Stein som myntade. Använt i olika sammanhang. Så då lånar jag det … ”en ros är en ros är en ros”. Fast nu ska det faktiskt bli flera rosor …
Rosor och dess namn är något speciellt. George Gershwins komposition ”Rhapsody in Blue” har till exempel gett namn till en av mina rosor. Den är inte så blå som man kan tro, men vacker ändå. Det är höst och den är bedagad men … en ros är en ros är en ros …
Av en annan bloggare fick jag veta att rosen ‘Stanwell Perpetual’ fått sitt namn efter byn Stanwell i Storbritannien där den en gång hittades. En av mina absoluta favoritrosor. Börjar blomma först av alla och blommar långt in på hösten. Här ska jag faktiskt lägga ut tre bilder. Jo, jag vet … alldeles för många men jag kände mig tvungen …
Den första bilden blev nämligen misslyckad men lyckad ändå. Jag hade autofokus på (vilket jag normalt inte har) och naturligtvis hamnade skärpan fel. Alltså den hamnade inte på rosen utan på ett blad täckt med små vattendroppar. När jag tittade på bilden tyckte jag det såg ut som ett silverhjärta …
Och samma motiv med skärpan på rosen …
Och för att visa att Stanwell Perpetual verkligen blommar på hösten så måste en bild med eldiga höstfärger i bakgrunden få vara med …
Nästa ros ut är ‘William Morris’ naturligtvis namngiven efter en av förgrundsfigurerna inom den brittiska Arts and Crafts-rörelsen. Det här är en Austinros, min enda. Den har verkligen etablerat sig och blommar långt in på hösten. På sommaren öppnar sig varje blomma på ett behagfullt sätt. På hösten kommer det blommor som i buketter men dom orkar inte riktigt ända fram. Den här bilden tog jag på en av ”buketterna” när ljuset flödade alldeles för mycket men samtidigt blev det en mild och ljuv bild på något sätt. Så får jag presentera:
En bukett med William Morris. Och minsann, finns där inte en liten knopp redo att ta sig an månaden oktober …
Och så … ”Ta, Ta” … dags för finalen. Äntligen säger nog den som orkat med ända hit i inlägget. Kanske är det bara jag själv 😉 Jo jag vet, jag pratade om tio bilder och har redan lagt ut sjutton! Och inte nog med det. Det är en kvar så det kommer att bli arton …
Den sista bilden i det ljuva förfallet blir också på en ros, New Dawn. Namnet … hm, vet inte var det kommer ifrån, är nog bara ett namn. Men det har faktiskt skrivits en dikt om den. Om ingen har hört den så är det inte förvånande. Den är nämligen skriven av mig, för elva år sedan. Skrattade gott när jag läste den nu. Den är full av de mest märkliga nödrim typ ”blåaste mes”. Här är den … 🙂
Morgonen drar upp sin rullgardin
Gryningen knackar på – ”stig in, stig in”
Fåglarna duschar i daggvått gräs
Gråsparv, rödhake och blåaste mes.
Jag sätter mig och smuttar på ett glas solgul juice
Då plötsligt hon hälsar, min vackra ros.
Med blad i svagaste rosa, som av siden
Hon startar sin blomning i den ljuvaste tiden
Hon bär ett av de vackraste namnen jag vet
”Ny gryning” – ”New Dawn” – smaka på det
Hon som ska blomma genom hela september
Och ta mig till sommaren i mörkaste november.
Och efter den chockartade upplevelsen är det väl inte mer än rätt att lägga ut en bild på ”Ny gryning”, hon som ska blomma genom hela september …
Snipp, snapp, snut … så var ytterligare ett alldeles för långt inlägg slut 🙂
Det är söndag kväll och dagen har varit solig och fin. Men vi har också fått en del regn. Natten mot lördagen regnade det ordentligt och åskade. Jag var till slut tvungen att gå upp och kolla ut genom fönstret. Såg en flod av vatten, inga trottoarer syntes, bara vatten som forsade. Välbehövligt för naturen men i slutänden blev det ändå inte så många mm.
En trevlig söndag och en bra kommande vecka till er som orkat ända hit! Och er andra också. Fast det vet ni ju inte eftersom ni slutat läsa 😉
Anita
