Höstens guld

Gula kantareller som fräser i en klick gult smör tillsammans med gyllene lök. En doft av cayennepeppar, sältan från knaperstekt bacon, färsk finhackad grön persilja … allt avnjutet på en toast tillsammans med ett glas vin eller ett glas öl … det är en njutning det. Bara jag tänker på höstens guld så vattnas det i munnen.

Fast det är märkligt det där med kantareller för jag lyckas aldrig hitta några. Under många år försökte jag gå ut och plocka kantareller men kom hem med en tom korg.

Det var precis som om vinden susade en varning genom alla trädtoppar i det ögonblicket jag trädde in mellan de höga furorna, in i skogens sal. ”Göm er i mossan” susade den! Kanske träden till och med lät sina löv falla och lägga sig som ett kamouflagetäcke över de små gula goda kantarellerna så jag inte skulle hitta dem.

Fast det troliga är väl att jag inte har några ”svampögon”. När jag hamnar i svampskogen så glömmer jag bort att jag är ute för att plocka svamp. Jag ser trädens varma nyanser, den lila ljungen mot den bulliga vita mossan, den friska gröna mossan som ligger som ett mjukt täcke över stock och sten. Jag njuter av stillheten, tystnaden, höstluften …

Så … jag har gett upp och köper nu mina kantareller på torget eller i affären vilket ju faktiskt går lika bra. För då får jag mina kantareller och kan höja blicken när jag går på mina höstpromenader.

Avslutningsvis måste jag berätta en helt stollig sak när det gäller mig och kantareller. I slutet av 60-talet så kom det ut en amerikansk låt som hette ”The Ballad of the Green Berets”. Den handlade om soldater i Vietnam. En av stroferna lät ungefär så här:

Men who mean just what they say
The brave men of the Green Berets

I Sverige på den tiden så skulle man alltid översätta alla låtar och så skulle någon av tidens artister sjunga in dom och hamna på svensktoppen. Jo, så blev det också med The Green Berets. Den sjöngs in av Anita Lindblom och där löd motsvarande strof ungefär så här:

Men i sken, från en handgranat,
I basker blå, stod en svensk soldat

Och nu undrar ni vad detta har med kantareller att göra. Jo, en dag såg jag en insändare i tidningen. Där var det någon som skrivit en textparodi på både den amerikanska versionen (grön basker) och den svenska versionen (blå basker) och den handlade om … ja just det, herr Kantarell med GUL basker förstås. Och de där raderna har etsat sig fast i mitt huvud. Jag står alltid och nynnar på följande rader när jag tillagar mina kantareller …

Men vid sten, på en mossig häll
I basker gul, stod herr Kantarell