Dagen då döden kom på besök i trädgården …

Lördagen kom med snö som sakta dalade ner från himlen. Vid 9-tiden stod vi och tittade ut genom fönstret och förundrade oss över alla fåglar som var på besök. Då plötsligt! Som en mörk skugga kom den glidande genom trädgården. Fåglarna försvann med vindens hastighet men en av koltrastarna hann inte undan. Obarmhärtigt slog höken till och den stackars trasten hade inte en chans.

Jag vet att det är naturens gång, äta eller ätas. Jag vet att sparvhöken måste ha mat och jag vet att den tar fåglar men jag hade aldrig trott att jag skulle se den ta en av ”mina” fåglar. En av mina älskade koltrastar. Jag såg trastens kamp. Jag såg hur höken liksom hoppade och trampade på den tills den var död.

Jag var i valet och kvalet. Skulle jag ta någon bild. Men det måste jag ju göra. Hur ofta får man se en sparvhök i trädgården. Eller … tänk om den kommer att komma hit varje dag nu, den kanske ser vår trädgård som sitt skafferi 😦 Nåväl, några bilder blev det i varje fall. Inte speciellt bra beroende på dåliga ljusförhållanden. Jag antar att det är en sparvhök. Om någon tror något annat så tala gärna om det via en kommentar.

20140118_Sparvhok_01

20140118_Sparvhok_02

20140118_Sparvhok_03

20140118_Sparvhok_04

Det tog några timmar men nu har fåglarna börja återvända till trädgården. Jag har letat upp ett par nya utfodringsplatser där de markätande fåglarna kan äta lite mer skyddat. Hoppas det ska försvåra för den bevingade jägaren som kan slå till när som helst igen …

Detta inlägg publicerades i Fåglar. Bokmärk permalänken.

22 kommentarer till Dagen då döden kom på besök i trädgården …

  1. lenadyche skriver:

    Vilken underbar, känslosam och filosofisk berättelse. Mycket att begrunda! Trots allt så blev bilderna väldigt fina och intressanta att titta på!!!!

  2. Linda skriver:

    Stackars lilla koltrast. Men det är mäktigt att få se duvhöken och det är ju som du säger att den också ska äta.

    Roligt att du gillade mitt kollage. Gjorde det på paddan och lite stressat. Maken stod och trampade och ville att vi skulle komma i väg till kaninutställningen – mest för att han skulle få komma hem igen, misstänker jag 😉 Längtar efter en ny liten kanin som kan skutta runt i trädgården.

    Hoppas att du får en riktigt fin helg!
    Kram
    //Linda

    • Anita skriver:

      Linda … du skriver duvhök. Tror du alltså att det är en duvhök och inte en sparvhök? Dom är ju rätt lika har jag sett på bilder på nätet och i mina fågelböcker.

      Har du gjort ditt kollage på paddan? Då blir jag väldigt imponerad. Det visste jag inte ens gick.

      Hoppas kaninutställningen var lyckad och att du kan hitta en liten kanin igen.

      Önskar dig en fin helg också 🙂
      Kram Anita

      • Linda skriver:

        Hej!

        Jag är rädd att det gick av bara farten. Tänkte inte ens på att jag skrev duvhök – är så fokuserad på duvhök eftersom jag hade en här hos mig häromdagen.

        Jag har en app som heter FrameArtist+. Tänkte att det var ett snabbt sätt att arbeta. Jag gjorde skärmdumpar från bloggen, beskar dem i Snapseed och klistrade in dem i kollaget 🙂

        Jag tror att det blir en naturfärgad dvärgvädur. Jag känner en uppfödare som också var på utställningen som har just den sorten. Jag har sagt att jag vill ha den minsta hanen i kullen från hennes minsta hane när hon betäcker honorna i mars, förutsatt att det är en lugn, trevlig och riktigt kelsjuk individ. Vår förra kanin var väldigt stor, utan att för den skull vara fet. Rasen är stor. Han satte i sig nästa en halv skottkärra gräs om dagen och jag är inte så duktig med lien. Dessutom var han för stor för att ha inomhus vintertid och mitt blödiga hjärta går sönder av att se kaninen ute i snön, trots att jag vet att rasen tål det. Snutten älskade dessutom att gräva i snön och låg hellre i en snödriva än inne i sitt isolerade bo. Nu vill jag ha en kanin som kan bo inne hos oss när det är vinter. Vill inte att kaninen ska känna sig ensam.

        Kram
        //Linda

        • Anita skriver:

          Jo jag minns ju att du skrev att duvhöken slog ner som en svart atombomb. Då gissar jag fortfarande att min rovfågel är en sparvhök.

          FrameArtist+, den ska jag kolla efter. Att det blev så bra bara med vanliga skärmdumpar från bloggen. Imponerande!

          Dvärgvädurerna är fina. Förstår dig mer än väl att du vill kunna ha kaninen inne om vintern. Jag skulle blivit väldigt orolig om jag hade en kanin som grävde ner sig i snön, även om den gillade det. Nu har ju ni dessutom er vinterträdgård. Jag tror en kanin skulle älska att få bo där.

          Ha nu en skön lördagskväll!

          Kram Anita

  3. Marit skriver:

    Flotte bilder, Anita! Jeg forstår dine kvaler, men jeg hadde også tatt bilder hadde jeg sett spurvehauk her. Det er naturens gang, men det er brutalt når en ser det på nært hold.

    Det er kommet 50 cm med snø her, så nå er jeg ikke bekymret for mine planter.

    Ha en fin kveld.

    Klem Marit

    • Anita skriver:

      Ja naturen har sin gång. Och rovfåglarna fångar ju fåglar för sin överlevnad. Och mäktiga är dom

      Oj, 50 cm snö! Ja då lär dina växter ha det varmt och fint där under snötäcket. Här snöar det till och från men vi har nog bara totalt fått 10 cm. Men lite skyddar det nog i varje fall.

      Ha en fin kväll du också!

      Kram Anita

  4. Ulla skriver:

    När jag fick inlägget i mailen så hajade jag till. Jag såg inte hela rubriken med en gång.
    Ah så synd om koltrasten! Men, det är ju så i naturen, även de större fåglarna behöver ju mat.
    När man matar fåglarna så fäster man sig vid dom och de blir som små vänner.
    Hoppas att fåglarna kanske känner sig lite tryggare på sin nya matplats.
    Ändå roligt att du kunde få bilder på sparvhöken, även om anledningen inte var lika rolig.
    Ha det gott!
    Kram Ulla

    • Anita skriver:

      Oj Ulla, jag förstår att du i och med inte såg hela rubriken blev lite chockad. Och chockad blev jag också av upplevelsen. Men koltrastarna har återvänt och dom har intagit sina nya utfodringsplatser (även om en del fortfarande dröjer kvar vid de ”farliga” platserna). Det är som du säger. Dom blir lite som ens husdjur. Man fäster sig vid dom. Men naturen har sin gång och det kanske också är enda gången jag kan få några bilder på en sparvhök ”in action”.

      Ha det gott du också!

      Kram Anita

  5. Carina skriver:

    Brutalt möte med något naturligt – förstår att det blev chockartat. Konstigt på ett sätt hur onaturligt det naturliga blivit för många av oss. Koltrasten är älskad här också den är trevlig men allra bäst är det när de sjunger om våren! Hökar är vackra på ett annat sätt. Din flytt av matplatserna låter helt rätt. Letade kravodlad fågelmat häromdan och på den hemsidan hade man tips om var man ska mata. Ett träd eller buskage nära rekommenderades. Kom att tänka på granen man alltid satte neken i förr. Och hur fåglarna plockar lite mat och sen sätter sig i lugn och ro i trädet där mamma matar. Sen avlivade man myten om att har man börjat mata måste man fortsätta…

    Ha en skön helg! Kram, Carina

    • Anita skriver:

      Visst är det så, det naturliga blir onaturligt eller i varje fall chockartat. Det är svårt det där med matplatser. Vi har förut haft katter som smugit runt här men inte längre. Många fåglar tycker ju om att äta på marken och då blir dom mer utsatta, inte bara av katter visade det sig igår. Jag hoppas mina nya matplatser ska vara mer skyddade.

      Ha en skön söndag!
      Kram Anita

  6. ÅsaV skriver:

    Jag har varit med om något liknande för något år sedan. Två skator attackerar plötsligt en björktrast alldeles utanför vår uteplats. Det var grymt otäckt att se… attacken kom blixtsnabbt… och de samarbetade väldigt skicklig. Och jag kommer aldrig att glömma hur våra ”söta” skator plötsligt förvandlades till grymma mördarmaskiner som bara högg och högg och högg….

    • Anita skriver:

      Ja skator kan vara oerhört grymma. Jag hörde en som berättade om ett par skator attackerade en liten kaninunge på samma sätt. Annars brukar ju björktrastar var tuffa och jaga iväg skatorna, i synnerhet när dom har ungar. Men kanske den här trasten var sjuk eller svag på något sätt. Otäckt att se i varje fall.

  7. Liane skriver:

    Naturen kan va grym ibland lika väl som det är magnifika och fascinerande så är de grymma barbarer men äta elr ätas är det som gäller men det är ändå trist när det gäller ens ”egna” små skötebarn.

    • Anita skriver:

      Visst är naturen grym men ändå är det en naturlig del av livet som naturligtvis händer dagligen. Det som var ovanligt var att få se det i sin egen trädgård. Nu är fåglarna tillbaka igen även om dom minskat i antal. Innan attacken hade vi massor av gulsparvar. Dom har ännu inte kommit tillbaka men dom kanske vågar sig fram så småningom.

  8. Kristinas oas skriver:

    Rovfåglar är skickliga, trots grymheten är jag ändå lite fascinerad av dem. Där vi bor finns det många glador att spana på. Enda gången vi verkligen blev ledsna var när en av våra kungsparakiter flög ihjäl sig (inne i voljären) när en glada gjorde ett utfall. Parakiten missade inflygningshålet till tryggheten i fågelhuset och bröt nacken mot väggen, stackarn. Då var vi måttligt roade av rovfåglar kan jag säga. Skönt att dina småfåglar har hittat tillbaka och att du matar dem där de har mer skydd.
    Kram Kristina

    • Anita skriver:

      Jag håller med, man kan inte låta bli att fascineras av rovfåglarna. Men så hemskt med er stackars kungsparakit. Jag var tvungen att googla på kungsparakit för att se hur dom ser ut. Vilken vacker fågel. Imorse var jag ute och la ut ny mat på de nya utfodringsplatserna. Blåmesar, talgoxar, pilfinkar och koltrastar är tillbaka men ännu inte gulsparvarna som vi hade mängder av innan attacken. Vi får väl se om dom vågar sig tillbaka så småningom. Dom är så vackra med sin gula lysande färg.

      Kram Anita

  9. Cathy skriver:

    Fina bilder och text. Förstår dig om du tycker det är grymt och otrevligt att se. Jag är glad idag i alla fall för vi ska få hämta hem Ozzie från djursjukhuset i eftermiddag. Han är pigg och frisk igen.
    Kram, Cathy

    • Anita skriver:

      Men … har Ozzie varit sjuk? Det visste jag inte. Var inne och tittade på din blogg men såg inget där. Vilken tur i varje fall att han är pigg och frisk. Ni får krama om honom ordentligt. Han blir nog glad av att se er.

      Kram Anita

  10. Pingback: Nu har jag räknat och rapporterat fåglar … | Anitas blogg … De fyra blomsterhaven

  11. Pingback: Årskrönika 2014 | Anitas blogg … De fyra blomsterhaven

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s