Samlade minnen i lager på lager …

I uterummet har jag en fuchsia som står på en nött gammal pall. Det är inte vilken pall som helst. Det är en pall från min barndom och som funnits med mig genom hela livet. När jag idag skulle städa inför våren så tog jag bort fuchsian Anita och blicken fastnade på pallen. Att jag inte tänkt på det förut. Där fanns ju minnen från det jag var liten samlade i lager på lager. Jag började titta närmare …

Pallen och jag föddes ungefär samtidigt. Jag tittade på det första lagret och såg pallens första levnadsår som vackert trävit och jag mindes mitt allra första ”pallminne”.

Det var på 50-talet och polio härjade i Sverige … eller barnförlamning som det kallades då det ofta var barn som drabbades. När jag var drygt två år gammal fick min mamma polio och på grund av smittorisken blev hon inlagd på epidemisjukhus. Jag var ju så liten under tiden min mamma var sjuk så jag minns egentligen  ingenting av det men ett minne har jag faktiskt.

Vi hade en barnsköterska som kom och hjälpte till då mamma låg på sjukhus. Och här kommer mitt enda minne från den tiden. Barnsköterskan skulle göra pannkakor. Jag hade en liten egen gjutjärnsstekpanna och hon skulle göra en liten pannkaka till mig. Jag minns att jag satt på pallen på betryggande avstånd från spisen. Jag satt till vänster om henne och jag såg hennes barnsköterskeuniform, blå med vitt förkläde. Hon hällde i pannkakssmet i min lilla panna och jag minns att jag tänkte att ”nu blev ju pannkakan större än min stekpanna”. Det blev alltså lite för mycket smet så en del rann ut på plattan. Där … precis där slutar minnet. Kan det verkligen vara möjligt att som tvååring minnas något sådant? Visste jag över huvud taget vad pannkaka och stekpanna var när jag var två år. Finns det bara fragment av minnen och så fyller man i dom omedvetet när man blir äldre. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag minns det väldigt tydligt och framför allt så minns jag att jag satt på min pall.

Mamma kom hem från sjukhuset. Hon hade drabbats av polion och hennes ena ben var förtvinat. Men hon gav aldrig upp. Hon tränade och tränade och tränade. Bland annat med långa cykelutfärder. Och jag följde med. Hon tränade sitt ben men blev aldrig återställd. Men hon var alltid positiv och jag hoppas att jag ärvt hennes positiva inställning.

Mitt nästa minne är när mamma kom in i sin blå period och skulle måla om flera saker i en mellanblå färg. Pallen blev blå liksom en byrå (som jag fortfarande har kvar och som fortfarande är blå).

De röda och vita lagren kom senare och är är mina skapelser. Det såg ju så kul ut att måla så mamma tyckte att jag kunde måla av mig på pallen. Troligen tyckte jag inte det var lika roligt med underarbetet. Det blev ett rött lager och det blev ett vitt lager. Jag tycker den är vacker, troligen för att jag tänker på mamma när jag ser den.

Mamma gick bort 1973 och pallen finns nu hos mig, i mitt uterum. Jag tänker inte göra i ordning den för minnena som finns där i lager på lager är viktiga för mig och får mig att minnas min barndom och framförallt … mamma. Tack mamma … jag älskar dig och du finns alltid hos mig. Du kommer alltid att finnas där och leda mig på livets vindlande stig. Precis som du gjorde den dagen … en solig sommardag på 50-talet när denna bild togs.

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt, Berättelser ur livet, Nostalgi. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Samlade minnen i lager på lager …

  1. Åsa S skriver:

    Tänk vad en pall kan gömma av minnen. Och en sak är säker, du har ärvt din mammas positiva inställning!
    Jag har också en pall med minnen. Min bror Stig har gjort den i skolan och så gav han den till mig, minstingen. Pallen har följt med mig genom livet och jag minns när jag stod på den och bakade pepparkakor när jag var 5-6 år. Våra döttrar använde den när de var små och nu får den fungera som blompall.
    Kram från Åsa

  2. Agneta skriver:

    Hej, Anita!
    Tack för besök:-)
    Vem har inte en liten pall? Min var fr. början i mahogny men mamma målade över den i vitt och helt nyligen målade jag över den i blågrönt. Är stensäker på att jag stod på den för att kunna nå fönsterkarmen och därmed se ut, som mycket liten. Dottern har använt den, liksom barnbarnet och brorsdottern, men jag har den här i köket och använder den för att nå hyllorna i köksskåpen. Visst har den många minnen, och jag tror att vi minns mycket, men lägger till en del under årens lopp 🙂
    Nattiskram, Agneta

  3. Anita skriver:

    Åsa … så roligt att ha en pall som Stig har gjort. Det måste kännas lite extra speciellt. Och precis som jag använder du din pall idag som blompall. På onsdag ska du få titta på min pall för den står i uterummet där vi ska sitta och äta innan sing-a-longen.

    Agneta … ja det är nog ganska vanligt att man har en liten pall full med minnen. Du verkar också, precis som jag, ha minnen från din mamma förknippade med pallen. Jag är inte förvånad när jag hör att du målat om din i blågrönt, jag vet ju att du älskar blått och att du älskar de provensalska färgerna dit jag räknar blågrönt.

  4. Spirande grönt skriver:

    Så fina lager av minnen!

    Ha en fin söndag,
    kram Rebecca

  5. Eva skriver:

    Så vackra minnen en pall kan väcka, en palla märkt av tiden gång, men ändå på något sätt orörd från begynnelsen! Syster Åsas palla kan jag se framför mig, men din pall syster Anita har jag nog inte tänkt på för att det alltid har stått en blomma på den och då ser man ju oftast bara blomman! På tisdag och onsdag ses vi kära systrar. Ni brukar ju turas om att vara litet hesa, så den här gången är det nog min tur. Jag tror inte jag klarar de högsta tonerna i Climb every mountain på onsdag, but I will do my very best! 🙂 Älskar er systrar!
    Hälsa Thomas och Peter så gott!
    Vi ses på tisdag!
    Kramar
    Storasyster

  6. Anita skriver:

    Rebecca … hoppas att också du haft en bra söndag …

    Eva … så tråkigt att du är hes. Du får ta det lugnt på tisdag/onsdag. De höga tonerna i Climb every mountain är svåra att klara även om man inte är hes 😉 Men Åsa och jag får göra vårt bästa.

  7. Trädgårdstoken skriver:

    Oj, blir lite tårögd. En fin berättelse och en jättesöt pall!

    /Mia

  8. malo skriver:

    Hittade hit av en slump. Kommer tillbaka. Dina bilder är fantastiska. Och pallen, lite tårögd blev jag när jag läste.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s