Farväl till en vän …

Dagen började så bra. Jag var ledig från jobbet och skulle åka på trädgårdsmässa. Det gjorde jag också och kom hem med massor av ljuva blommor. Jag kände mig så lätt och glad i sinnet.

Solen sken när jag kom hem och det var alldeles vindstilla. Jag kände att jag ville gå ut i trädgården och titta på blommorna i rabatterna. När jag kom ut i uterummet och skulle öppna glasdörrarna såg jag honom. Min vän rödhaken. Han låg nedanför dörrarna alldeles stilla. Jag blev så ledsen när jag fick se honom. Min älskade rödhake som brukade hälsa på mig i trädgården och som jag inte sett på hela vintern men som satt och tittade på mig med sina svarta pigga ögon igen för några dagar sedan. Han som brukade följa mig i mitt trädgårdsarbete. Han som var så sällskaplig.

Jag vet naturligtvis inte om det var just ”min” rödhake som flugit in i altandörren och förolyckats men jag tror det för jag har bara sett en. Jag tog försiktigt upp honom i handen. Han var så liten och späd och han var alldeles varm. Kanske blir inte fåglar kalla när dom är döda. Kanske hade solens strålar värmt honom där han låg. Hans fjäderdräkt var så mjuk och len. Det röda bröstet lyste i solen.  Ögonen var slutna och när jag tittade på honom så blänkte det till … nästan som av en tår i hans ögonspringa. Jag fick själv en tår i ögat.

Jag lade upp honom i solen på altanräcket. Jag har ju hört att dom ibland är bedövade och kan vakna upp igen men … han vaknade inte. Och det visste jag ju att han inte skulle göra. Han fick sin sista vila i den mjuka mossan under vår bod. Jag ville inte lägga honom i jorden utifall han kanske bara var bedövad ändå. Jag tittade för en stund sedan och han låg kvar likadant som jag lagt honom. Han fick nu några löv som täcke.

Tyvärr händer det ju ibland att fåglar flyger in i fönstren och förolyckas. Jag tycker att det känns lika ledsamt varje gång det händer men det var extra ledsamt när det var min rödhake.

Jag tog en bild på honom när han låg på altanräcket. Han var ju så liten och näpen och såg ut som om han sov. Jag ville ändå ha ett litet minne av honom.

Så … farväl min lilla Red Robin … jag kommer att sakna dig …

 

Annonser
Det här inlägget postades i Kåserier. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Farväl till en vän …

  1. Ulla skriver:

    Vilken sorglig berättelse, man blir så berörd när sådant händer med våra små trädgårdsvänner. Rödhakar som är så söta.
    Jag har varit med om en liknande händelse, en koltrast som flög rätt in i vårt köksfönster.
    Jag tyckte det var sorgligt också.

    (fungerar det med bilderna nu?)

    Ha en fin kväll trots att du förlorat lille Red Robin.
    Kram Ulla

  2. Anita skriver:

    Tack Ulla! Ja det känns verkligen sorgligt med min Red Robin. 😦 Man uppskattar ju verkligen fåglarna, dom blir som ens vänner.

    Nej, det fungerar fortfarande inte för mig att ladda upp bilder men för Cathy har det börjat fungera. Jag har ändå laddat in senaste Flash och tömt temporära filer, cookies mm. Men … jag börjar vänja mig med att klistr in länken. Jag har fått in snitsen nu efter allt testande så det går riktigt fort. 🙂 Men det ska naturligtvis inte behöva vara så så i helgen ska jag återigen rensa temporära filer och pröva att starta om datorn en gång till. Jag ska också pröva på Thomas PC som har en senare IE version än jag. Får jag det inte att fungera ska jag skriva till supporten och se om jag får något svar.

    Jag hoppas att också du får en riktigt fin fredagskväll!

    Kram Anita

  3. Mona K skriver:

    Ååååå vad sorgligt, det sista jag läser så här på fredags kvällen. Jag blev riktigt berörd och rörd över att det finns så gulliga människor som du verkar vara. Det behöver vi många fler på denna underliga värld.
    Önskar dig en bättre morgondag.
    Varma hälsningar, Mona K

  4. Claus skriver:

    Alltid ledsamt med ihjälflugna fåglar av alla storlekar. Om din pippi varit med ett tag så ska du veta att rödhaken har en förhållandevis låg medellivsläng. Drygt 1-1,5 år. Men den kan bli över 10 år. Förra sommaren hade jag en ”död” kamikazepippi i handen. Sparar detaljer. Lade den lite löst till sista vilan. Medan jag stod och begrundade livet vaknade rödstjärten till liv och flög, till synes opåverkad, iväg. Snart dyker det upp en ny Robin i din trädgård och du blir glad igen. Tittar in i morgon för att se om någon akvarell dyker upp…. Natti

  5. Agneta skriver:

    Hej, Anita!

    Sån´t är det…Livet! För små fåglar som för oss människor. Lika trist varje gång, man vänjer sig aldrig, som tur är.

    Funderar över om det inte finns någon lösning på problemet. Någon genomskinlig tunn gardin för fönster och altandörr eller någon form av silkestunn trådgardin eller liknande.
    Finns ju gott om den sortens gardiner numera ser jag på internets webbutiker.
    Eller kanske något annat som visar de små liven att här är det glas…stopp!

    Hoppas att du snart får en ny lite pippivän som förgyller tillvaron.
    Kram, Agneta

  6. Ulla skriver:

    Var precis hos Cathy och läste där att det inte gick att kommentera i din blogg, så jag testar bara 🙂
    Ibland kan det nog vara något tillfälligt bara.

    Ha en skön helg, här regnar det, så klart….det är ju lördag.
    Kram Ulla

  7. Anita skriver:

    Mona K … tack för dina fina värmande ord. Idag har jag sett många fåglar hos mig men tyvärr ingen Red Robin. Men … jag är glad över alla fåglar. Dom är mina kära trädgårdsvänner.

    Claus … det är alltid så intressant att läsa det du skriver. Jag visste inte att medellivslängden var så kort för rödhaken. Det var också glädjande att läsa om din lilla pippi som vaknade upp igen. Jag vet ju att det kan hända så det var därför jag var så försiktig med min Red Robin.

    Agneta … jo jag har funderat på olika saker för att förhindra sådana olyckor. Men det händer som tur är inte ofta. Och man har ju så många fönster så det är nog omöjligt att täcka alla. Det har hänt att fåglar flugit in i något annat fönster hos mig förut men alltid flugit vidare. Ljuset måste ha legat på på ett alldeles speciellt sätt igår när min stackars Red Robin förolyckades.

    Ulla … jo det var nog något tillfälligt igår. Jag prövade att skriva hos mig själv efter det jag fick mailet och det gick inte. Så prövade jag hos Cathy och det gick. Då prövade jag hos mig själv igen, gick inte. Då prövade jag hos dig och det gick inte heller. Det var nog för hård belastning på servern eller så. Men det går fortfarande inte att ladda upp bilder på ”normal” väg. Jag tror inte att jag komer att kunna göra det i fortsättningen. Jag hänger kvar här tills vidare men tittar parallellt efter en ny blogg som jag snabbt kan flytta över till om denna skulle sluta fungera helt för mig.

    Stort tack för alla kommentarer om min Red Robin. Och en fin helg önskar jag er alla!

    Kram Anita

  8. Catharine skriver:

    Oh så sorgligt.

  9. ulrica skriver:

    Men åh.. nu kände jag en sån där klump i bröstet.. så sorgligt!
    Varmaste kramarna

  10. Eva skriver:

    Åh lillasyster, så vackert du skriver om den lilla, fina rödhaken. Jag blir alldeles tjock i halsen när jag läser det. Du har en fantastisk berättarförmåga. Ska du inte skriva en bok? Jag skulle gärna läsa den…….jag nöjer mig med din fina blogg, då kan jag läsa något nytt varje dag. En bok tar ju slut…… 🙂
    Vi ses i morgon, om inte vid köksbordet, så i alla fall på körövningen.

    Kramar om dig gör storasyster

  11. Anita skriver:

    Cathy … jo .. det var så sorgligt med min Red Robin.

    Ulrica … precis som klumpen i mitt bröst när jag fick se stackars Red Robin 😦

    Eva … ja en bok tar slut men man kan ju läsa den om igen 🙂 Fast jag tror nog att jag fortsätter med bloggen istället för en bok. Kanske blir det en bok när jag blir pensionär 😉 Och vi ses inte i kökssoffan för jag ska försöka ta mig iväg och lämna in tavlorna till utställningen så vi ses på kören.

    Tack alla för era fina ord om min lilla rödhake!
    Anita

  12. Mona skriver:

    Såna här Red Robin-historier gör mig tårögd…Jag gillar mina katterna men dom gånger jag hittar en halvdöd fågel blir jag mindre glad och jag tycker alltid det är lika hemskt….naturen kan vara så grym samtidigt som den kan vara så vacker. Vore det inte för att det skulle bli så attans kallt så skulle man ta bort alla glasrutor från fönster å dörrar ;-)..

    Mona//

  13. Lotta Sandberg skriver:

    Oh det berör så mycket att höra om ditt farväl Anita. Historien berättar också mycket om dig. Du har en bedårande själ.
    Kram Lotta som önskar dig en fin dag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s